Facebook är vår tids kanske viktigaste sociala medium och får ganska många sociala konsekvenser. En av dessa positiva konsekvenser är att vi kan återknyta kontakten med gamla vänner som livet fört från oss och upprätthålla kontakten med människor som bor och verkar långt ifrån oss i andra länder!
En del personer är lite för personliga på facebook. Skulle de verkligen berätta om sitt brustna hjärta för alla i ett verkligt möte som nu kan läsa det? Det förekommer både kärleksförklaringar, hatdeklarationer och dödslängtan på statusuppdateringarna. Det gillar jag inte.
Men jag gillar inte heller dessa fruktansvärt opersonliga kopierade statusuppdateringarna som cirkulerar och uppmanar till kopiering. En på hundra är vettig. I synnerhet har jag svårt för de sentimentala versionerna av "känner du någon som gått bort", "jag vet att få av er kommer läsa det här"… osv. Inte heller uppskattar jag alla sportresultat mina vänner envisas med att lägga upp. Heja hit och dit. Men åtminstone är det något som är viktigt för dem, även om jag själv kreverar. Själv plågar jag mina vänner med röstfiskeri i tävlingar men det är typ fem av tvåhundrafemtio som bryr sig tillräckligt för att faktiskt rösta.
När det gäller etiketten tänker jag att lagom är bäst. Personlig men inte utlämnande. Svordommar är inte kul att läsa. Vänlighet i kommentarerna räcker som vanligt väldigt långt! Som Jane Austen skriver i en av hennes fantastiska böcker när modern tillrättavisar den unga dottern: Har du inget gott att säga gör du bäst i att hålla dina kommentarer kring vädret!
En del människor är nogräknade med vem de addar och en del har sina tusen närmaste bekanta som facebookvänner. En del gör som jag, kategoriserar i vängrupper och en del blockerar bort folks tillgång till profilen nästan helt (och då kan man ju undra vad poängen med relationen är). Själv försöker jag rensa i vänlistan då och då. Men ofta får jag tillfälle att ångra mig senare. Slutsatsen blir att addningen var prematur. Däremot symboliken om någon man umgåtts med mycket eller kommit riktigt nära tar bort en från vänlistan är smärtsamt övertydlig. Jag brukar bara ta bort folk som jag skulle beteckna som bekanta. Inget mer. Ibland tar folk paus från Facebook och raderar sin profil. Trist när de inte förvarnar för det har hänt några gånger att jag kommit att undra om jag gjort något fel då människan ifråga försvunnit från min vänlista.
Men överlag är jag väldigt glad och tacksam för Facebook. I synnerhet för de människor som jag kan hålla kvar kontakten med fast livet fört oss långt ifrån varandras vardag, som t ex f.d. kollegor jag verkligen tycker om, och att kunna "lära känna" släktingar som man aldrig träffar och de närstående som jag återfunnit.
En av dessa jag återfunnit nu i år via Facebook stod mig nära när jag var tonåring och hon ung vuxen. Och jag är glad för vår förnyade relation. När vi möttes på Pridefestivalen berättade hon en anekdot ur mitt liv som jag helt glömt bort. Hon berättade om en möhippa vi var på för en ung kvinna i kyrkan som skulle gifta sig. Vi var på centralstationen och sålde pussar av bruden. Men det uppstod ett problem. Männen som betalade ville inte pussa den unga bruden de ville pussa mig. Jag var tolv år då och blev givetvis livrädd. Kvinnorna i möhippans sällskap bildade en beskyddande ring runt mig. Jag minns inte riktigt hur lång tid som passerade men kanske en kvart efter hon berättat anekdoten blev jag tvungen att söka skydd bakom henne då en mycket berusad kvinna gjorde ovälkomna närmanden. Plötsligt var jag tolv år igen, bortblåst var min långa arbetslivserfarenhet som ordningsvakt, bara glad att min vän fanns där att söka skydd hos nu som då.
Jag fanns där då och jag finns här nu :)