En vän till mig berättade för länge sedan om en gammal man han känt i sin barndom som hade sagt till honom att de som inte tycker om barn, djur och musik kan inte ha ett gott hjärta. Jag vet inte om jag vågar påstå att det motsatta förhållandet gäller (att alla som tycker om barn, djur och musik har ett gott hjärta) men jag kan i alla fall se den livsbejakande sanningen i orden.
Att ha ett gott hjärta. Vad menas då med det? I min värld är det att vara välvillig och ha en kärlek till livet och väsendena i det. Kärlek måste alltid ha handlingar som sitt uttryck. Och de behöver inte vara stora handlingar. Små enkla handlingar kan betyda så mycket.
Under hela den sista vintern, som var den kallaste jag kan minnas, lade jag ut mat till rådjuren i skogsdungen bredvid mitt hus om nätterna. Det som rådjuren ratade åt fåglarna och ekorrarna. För vad vet väl jag om rådjursmat? Jag tog det jag hade och ofta var det inte så mycket. Hö hade jag inte.
Jag såg när de kom, en liten familj. Ibland stod de och till och med och väntade på mig (eller snarare maten). Även om de höll ett betryggande avstånd. Vintern var svår för rådjuren. Rekordmånga strök med, läste jag i tidningen. Men mina rådjur klarade sig. Kanske var det fler än jag som utfodrade dem. Igår natt kom honan förbi och visade upp sina två fina små kid. Jag blev alldeles rörd.
När min dotter var liten fanns det en liten flicka på granngården som jag oroade mig för. Jag minns när jag såg hennes mamma om vardagen vingla omkring inne på mataffären. Hon var aldrig elak mot barnet, vad jag såg, men ofta väldigt berusad, och ibland i mycket tvivelaktigt sällskap. Jag förklarade för den flickan som sökte kontakt med mig att vår dörr alltid var öppen för henne. Och ofta kom hon på besök. Lekte med dottern som var något yngre än henne själv och fick en mål mat och samtal med en lugn och trygg vuxen. När vi flyttade förlorade vi kontakten med barnet.
Många år senare hittar dottern en ny vän som visar sig vara just den flickan. De mindes inte varandra men flickan kände igen mig. I början av vintern blev flickan placerad i fosterhem så jag bad dottern att bjuda in henne att fira någon av juldagarna med oss för jag ville att hon skulle få vara en familjär miljö. Hon kom på annandagen och vi hade ett par trevliga dagar tillsammans. Fortfarande söker hon kontakt med mig, små samtal där hon får bli sedd en liten stund. Jag blir glad att få kunna vara där för henne.
De här är två små enkla saker ur mitt vardagsliv som betyder mycket för mottagarna. Men också för mig. Det är fint att få känna att man gör skillnad. Jag är knappast ett helgon och jag gör inga stora grejer. Men det jag gör är viktigt. Små handlingar som har en stor innebörd. Det fina i kråksången är att du kan göra det samma. Det är så vi förändrar världen!