Ödmjukhet är ett sådant begrepp som det råder många missuppfattningar kring här i vårt avlånga "Janteland".
Bland de vanligare missuppfattningarna finns uppfattningen att den självutplånande och den med låg självkänsla eller den utan självvärde skulle vara ödmjuk.
Att det skulle vara ödmjukt att säga ja till något som man egentligen inte vill (och sen sura hela tiden över det). Att det skulle vara ödmjukt att låta sig själv bli illa behandlad, eller att larva bort en ärlig komplimang. Men jag menar att det inte alls är så.
För att ha äkta ödmjukhet måste du först veta ditt eget värde, för att veta det kan du inte hålla på att utplåna dig själv.
Om man tänker sig att ödmjukhet är att buga, så måste människan först stå upp för att kunna böja sig fram. Om man redan ligger utslagen finns ingen möjlighet att buga sig.
Att vara stolt behöver därför inte nödvändigtvis stå i motsatsförhållande till ödmjukhet. Stoltheten behöver först definieras som en glädje och tacksamhet över den man är och de meriter man har skrapat ihop. Men då menar jag inte stolthet i form av högfärdighet där man sätter sig på sina egna höga hästar och ser ner på andra människor. Så fort stoltheten blir jämförande så blir den ett hinder för ödmjukheten.
Att vända andra kinden till, kan man bara göra om man är säker på sig själv, inte har behov av att "vinna" och därför inte känner att man förlorar något. Ibland kan det dock vara så, att det rättfärdiga är att säga ifrån, som med månglarna i templet, och inte låta orätten fortgå.
Som kraftfull kvinna - med färgstark personlighet som är van att ta hand om sig själv och har svårt med konformitet (likriktning) och med att underordna mig i dumma hierarkiska system som är byggda på status (eller på basen av kön) och inte av vishet - har jag varit med om att människor som inte har tänkt så djupt ibland påpekat att jag behöver bli mer "ödmjuk". Men ödmjukhet är inte underordning, ödmjukhet är snarare erkännande eller bekräftande av annat som är gott.
Att vända andra kinden till är snarare att låta en människa få "slå sig själv trött" och stå kvar när denne stannar upp och kommer till insikt och är beredd att ta emot vägledning. Ödmjukhet är också att betjäna någon annan utan att tillskriva personen ifråga en tacksamhetsskuld, utan att förminska sig själv i något avseende, utan man betjänar för att man vill det.
Sinnesbilden för ödmjukhet i vår kultur är när Jesus tvättar lärjungarnas fötter. Inte förminskade han sig själv, utplånade sig själv osv när han gjorde det! Han gjorde det för att han ville och för att visa för lärjungarna hur värdefulla de var.
Att se och erkänna andra människors värde, kunskaper och förmågor, utan att känna sig ett dugg hotad, är ödmjukhet i mina ögon.