Jag kan bli så oerhört trött på den där standardiserade bilden av skönhet som vi matas med i av media hela tiden. Det plastiga Barbie- och Kenidealet som ingen egentligen kan uppnå. Tittar man på framsidan av magasinen så ser de ungefär likadana ut allihopa.
Folk betalar dyra pengar för smärtsamma skönhetsoperationer för att se mer ut som Barbie eller Ken, och de tar bilen till gymmet (hallå?) och sliter i sin anletes svett för att se ut som om de egentligen var skogshuggare eller elitatleter när de är kontorsråttor.
När det gäller skönhet så gillar jag olika!
Ofta kan jag ofta tycka att det charmigaste i någons utseende är just det där som inte är så "perfekt". Kanske den platta näsan, gluggen mellan tänderna, fräknarna i ansiktet eller de bångstyriga lockarna, eller vad det nu kan vara är det allra charmigaste. Jag gillar långa och korta, tjocka och smala, päronfigurer och äppelfigurer, timglasfigurer och lyktstolpsfigurer, ja även snögubbsfigurer kan vara riktigt charmiga! Skönheten och i synnerhet attraktiviteten hos människor ligger oftast djupare än ytan! Mest av allt gillar jag att vi är olika och alla har någonting fint.
Tittar man på mångfalden i olika folkslags kultur och uttryck så blir man lätt matt av hur vackert det är. Samernas färggranna kläder. Kubanernas dans som är så lik och så olik spanjorernas. Eller folkgillets polka och de nordamerikanska indianernas pärlhalsband. Indiernas saris. Sydamerikanernas indianer vars färgskalor påminner om samernas. Och de sköna tonerna i de afrikanernska sångerna. De persiska mattornas fantastiska mönster och mosaiken i Nordafrika.
Jag uppskattar skillnaderna. Varje folkslag har sin skönhet, var människa sin. Rik är den som har förstånd att uppskatta den.
Jag blir oroad av den högerstömning som råder i samhället som till och med har röstat in sverigedemokraterna i Riksdagen. Jag gillar olika och ha ett samhälle som hyllar tar vara på det olika!