Kanske har du också träffat någon som hela tiden intalar sig negativa saker, har negativ förväntan och som därför hoppar över alla möjligheter som erbjuds, och så blir det lika trist, ensamt och kallt som personen förutsåg.
Jag har en sådan person i min närhet. Han är ledsen och ensam, övertygad om att han inte förmår älska eller kanske inte är värd att älskas. Försmådd och trasad av tidgare förhållande.
Nu har han träffat någon jättefin, som av någon outgrundlig anledning verkligen verkar gilla honom.
Och han bara sabbar för sig själv. Skjuter henne ifrån sig hela tiden, svarar inte, öppnar sig inte och tar inte emot hennes inviter. Det är som att hon står där och ler med hela hjärtat mot honom och han bara drar ner persiennen. Som om han vill fortsätta
vara olycklig och tycka synd om sig själv. Jag undrar hur länge hon kommer ha kvar intresset egentligen.
Jag har försökt att uppmuntra honom att ta tillvara på möjligheten och lära känna henne. Men han lyssnar inte. Trots att han sagt att han tycker hon är både vacker, attraktiv och trevlig. Hon skulle ju kunna vara precis det han behöver - om han tillåter
hemne att komma nära.
Han har liksom bestämt att det är omöjligt fast han inte provat.
Han har liksom bestämt att det är omöjligt fast han inte provat.
Ja, va sjutton gör man? Jag vill som bara ruska om människan och säga att han är en totalt korkad jubelidiot som behöver sluta tycka synd om sig själv: för han missar ju livet! Det gör ont att se när folk behandlar sig själva så illa.
Och jag är övertygad om att det enda som egentligen botar krossade hjärtan är kärlek!
Eller vad säger du?