Tänker ofta på vilken otrolig tur jag har som har så fina vänner! Vänner som jag hittat vid vitt skilda tillfällen och i olika situationer i livet. En del människor kommer man nära i ett visst skeende i livet, upplever stor kamratlig kärlek med och sedan för livet oss vidare och skiljs man åt utan dramatik. Andra människor kommer man nära bara i stunden man delar och ytterligare andra människor hakar sig kvar i en och stannar i ens liv genom åren.
Jag har en vän, som jag känt så länge jag kan minnas. Ända sedan hösten 1975 då jag var strax under tre år och familjen flyttade in i det då spittnya miljonprogrammet. Vi växte upp där i husen bredvid varandra och har följt varandra genom livet. Genom alla år, alla faser av livet så tror jag inte vi har grälat mer än ett par tre gånger. Vi är väldigt olika som människor, vi lever på många sätt olika liv och hade vi mötts nu som vuxna hade vi knappast funnit varandra. Men det finns ett band emellan oss som håller oss nära. Nu är vi medelålders och det är min förhoppning att vår relation kvarstår tills livet har lekt färdigt med oss.
Sen hittade jag en vän i en lärare när jag gick på högstadiet. Åldersskillnaden är inte så stor emellan oss och vi fann en själsfrände i varandra. Vi är fortfarande nära vänner och jag kan inte minnas att vi varit osams en enda gång. Vi är på vissa sätt väldigt lika och på andra sätt väldigt olika, men vi möter varandra i kärlek och acceptans, även i sådant som är svårt som trosskillnader. Samtalet emellan oss är väldigt olikt samtalet emellan mig och min barndomsvän.
Hon som går under epitetet min bästa vän, mötte jag senare i livet. Vi har jämgamla barn och träffades på invänjningen på dagis för över tretton år sedan. I henne hittade jag en trofast och osviklig vän. När barnen var yngre gjorde vi mycket tillsammans som två ensamstående mammor med barn. Nu umgås vi mest bara hon och jag. Inte heller vi är särskilt lika men vi har en stor gemenskap.
Jag har också några vänner som jag hållit kontakten med i många år där det kan ha gått ett halvår eller nått år sedan man sist hördes och så ringer man upp och samtalet fortsätter i samma förtrolighet som det alltid har varit. Och vänner som jag någon gång i tiden stått nära och nu har återfunnit genom Facebook. Och vänner som jag hittat på överraskande ställen i livet, som hakat fast i mitt hjärta. Och nya vänner som jag funnit i min karaokebar. Ett par av dessa har redan sjunkit djupt in i mitt hjärta och några kan jag se är sådana som har potential att komma riktigt nära. Medan andra alltid bara kommer att vara på en kompisnivå. En del är ju sådana att det tar ordentlig tid att komma dem nära medan andra är sådana att man hittar varandra med en gång.
I mitt liv är det stor skillnad på kärlek och förtrolighet mellan bekant, kompis och vän. Och eftersom jag växt upp utan syskon är mina vänner väldigt viktiga för mig.
Sen finns det de som man trodde var ens vän, eller ens kompis, som svek vid första prövningen men sådant bekommer mig inte. Däremot de man trodde var ens nära innerligt älskade vän. Vars svek lämnar djupa hack i mitt hjärta. Det är i synnerhet två personer, människor jag en gång kallat för systrar. Som jag trodde älskade mig lika högt som jag dem men som någonstans på vägen tappat all sin kärlek.
Den ena, som jag lärde känna som sjuttonåring, föll under sina egna projektioner och fördomar och klädde mig i dem. Och jag tänker att hon hyste nog aldrig någon större kärlek till mig över huvud taget. Och hon är nog inte så djupodlad som jag först trodde. Några av de saker hon trodde sig veta om mig har hon i stor skam fått blivit överbevisad i, som när hon med största möjliga förakt tittade på mig när jag berättade om den sanning mitt finnande av mina rötter medförde. Hon är en sådan person har jag förstått som alltid väljer den lätta vägen, rättar fint till sin historia så att den ska passa hennes preferenser. Sådana saker har jag lite svårt för. Sanningen måste man hantera bättre än så.
Den andra, som jag hängivet älskat sedan jag var tre och ett halvt, som jag gjort till gudmor åt mitt barn. Ja, jag vet inte vad som egentligen hände. Men när jag för några år sedan för femte gången stod med maten klar och bordet dukat och hon inte kom, förstod jag att kärleken inte var besvarad. Jag var inte prioriterad. Jag skrev då ett avskedsbrev till henne. För det gjorde för ont att inte vara lika viktig för henne som hon var för mig. Jag ska erkänna att jag fortfarande älskar henne, väldigt mycket, och saknar henne oerhört mellan varven. Hon är ofta en del av mina drömmar. Det kan hända att jag stäcker mig efter telefonen med en impuls att ringa henne innan hjärtat minns.
Några gånger har det skett så i livet att jag tagit ett ordentligt avsked av människor för att skydda mig själv mot ytterligare smärta. Tro då inte för en sekund att jag är kall önskar dem elände eller är elak. Inte alls. Tvärtom. Jag önskar dem allt gott. Om jag hade kunnat hade jag gärna stannat kvar i deras liv men priset var för högt.
På vänskapsfronten känner jag mig rikligen välsignad! Jag tackar dagligen för dem och älskar mina vänner hejdlöst!