Jag tänkte att jag skulle skriva något om förlåtelse, och upptäckte att det har jag redan gjord i inlägget Historia i påsktider - Förlåten. Men det är ett ämne som tål att talas om igen.
Det händer då och då att även denna förortsprinsessa behöver be om förlåtelse. Senast när jag upptäckte att jag då jag var sårad, ledsen och arg, gått över gränsen och gått till personangrepp. Det är inte varken moget, kärleksfullt eller snyggt och jag skäms oerhört. Jag har naturligtvis bett om förlåtelse, uppriktigt och i ånger, men jag har inte fått den. Personen i fråga straffar mig med sin svidande tysthet.
Men vad är då förlåtelse egentligen i praktiken. Jag hörde nyligen en man uttrycka det som så att förlåtelse är att ge upp rätten till hämnd. Och jag tycker att det är ganska talande. Att inte längre använda personens missgärning som ett skäl att ta hämnd,
att slå tillbaka. Utan att besluta att släppa rätten till återgällning. Det betyder inte att man glömmer utan att man inte tillåter gärningen få ytterligare konsekvenser.
Att hämnas är också väldigt förödande. Det är som att dricka gift i hoppet om att motparten ska bli sjuk. Det är således inget man mår bra av, eller relationen till människan i fråga mår bra av.
I bland kan det vara lättare att förlåta någon för en missgärning de gjort än att förlåta en gärning de undlåtit att göra men borde ha gjort. Dels för att det inte alltid är så tydligt varför man känner sig sårad och besviken, men dels också för att
personen ifråga ofta inte vill stå för och ta ansvar för sin underlåtelse. Men vi är alla ansvariga för både det vi väljer att göra och det vi undlåter att göra. Ofta skrivs människors livshistoria med just val där de undlåtit att göra saker.
Dessa människor är ofta sådana som låter livet hända dem, helt utan att känna ansvar för att vara medförfattare till sin egen historia och forma sitt eget liv.
När det gäller större missgärningar som övergrepp eller föräldrarnas misslyckande beskydd, ett misslyckat äktenskap eller till och med ett historiskt skede som förintelsen, så handlar förlåtelsen om att ge upp hoppet om ett bättre förflutet. Det fina
är att bara för att man ger upp hoppet om ett bättre förflutet betyder det inte att man ger upp hoppet om en bättre framtid.
När jag blir arg på någon, som gjort någon överträdelse, eller inte gjort något önskvärt, så handlar det ofta om att jag reagerar på att människan i fråga hindrar mig att flöda i kärlek. Men när jag förlåter dem så får jag frid i magen. Om man råkas igen kan jag hälsa med kärleksfull blick. Detta förvirrar ofta människor och får dem att tro att de inte gjort något dumt, eller att jag är värd att behandlas dåligt eller bara är underlig, men det är ju inte mitt problem. Ibland kan det vara så, att det inte går att fortsätta relationen. Men jag förlåter och släpper taget, välsignar dem och önskar dem allt gott på livets väg. Att hålla kvar och älta gamla överträdelser mår jag inte bra av, vare sig det är flyktigare eller viktigare relationer.
Men det finns en person som är särskilt svårt för de flesta av oss att förlåta, och det är oss själva. Att förlåta oss själva för sumpade chanser, för ouppfyllda drömmar, för brutna löften, för att vi litade på fel personer, att vi stannade i dåliga
relationer, att vi lät någon utnyttja vår godhet, eller själva gjorde någon illa. Människor som älskar sig själva, gör inte det för att de är särskilt mycket bättre än någon annan, utan för att de har förlåtit sig själva. Vi är alla misslyckade
på ett eller annat sätt, vi är alla syndare, men vi är också alla förmögna att förlåta oss själva. Och när vi förlåter oss själva utplånas grunden för självföraktet.
Om vi inte förlåter oss själva så går vi runt och tycker illa om oss själva (oftast i smyg) och det brukar leda till att vi hämnas på oss själva genom att inte tillåta goda saker i vårt liv. Vi rationaliserar bort kälek, som är svår att ta emot om
man inte finner sig själv värdig den, och möjligheter som framkommer under livets väg.
I bönen Fader vår, som Jesus lärde sina lärjungar att be, finns en fras "förlåt oss våra skulder så som ock vi förlåta dem oss skyldiga äro". Den frasen är liksom inte där av en slump. I den gammeltestamentliga världen som Jesus själv levde i var
det alldra heligaste i templet, det som symboliserade Gud, täckt av ett särskilt skynke som hette Förlåten. (Där av ordet förlåt). Det skynket skilde männinskan ifrån Gud. När Jesus dog på korset rämnade Förlåten. Det symboliserar att genom Jesus
död och uppståndelse blir skynket som hindrade människan från gemenskap med Gud borttaget. Även i mellanmänskliga relationer är det just så. Om vi inte förlåter varandra, så hänger det ett skynke emellan oss och hindrar gemenskapen och flödet.
Och om nu Gud har förlåtit oss, varför ska vi då inte själva göra det?
Så förlåtelse är superviktigt för oss, både att ge och att få.