Dessa grunda män, lättdistraherade
och ständigt sökande efter något eller någon att bekräfta sitt sköra ego med, de berör inte mig. Jag ska erkänna att jag någon gång då och då kanske har släppt in någon av dem men det fungerar ju aldrig. Vi blir inte jämlika.
Du vet hur man säger att lika barn leker bäst. Jag skulle säga att det snarare är jämlika barn (och vuxna) som leker bäst.
Och att hitta sin jämlike, i det som är viktigt - någon som älskar sig själv och därför också kan älska sina medmänniskor, någon som kan tänka egna tankar och dra egna slutsatser (inte bara tänka det man hört och läst) någon som är självständig men
ändå törs bejaka sitt behov av en partner, av kärlek och intimitet utan att kräva att ens partner gör avsteg från sin autonomitet - är inte lätt! I synnerhet inte när man blivit medelålders.
Jag vet att det finns män (och kvinnor) där ute som har förmåga att möta mig, men så ska kemin och livssituationer stämma och allt. Inte jättelätt. Men den som läst alla mina inlägg vet mer än väl att avsaknad av rädsla är inte det samma som mod.
En av de där stora kärlekarna i mitt liv, berättade för mig några år senare, varför det aldrig blev vi, trots att i princip allt stämde. Han sa att han vågade inte för han förstod att jag kunde se rakt igenom honom. Han valde alltid kvinnor som han
kände sig överlägsen. Problemet med den strategin är att han alltid också kommer att känna sig ensam och osedd.
Jag vet att det finns män (och kvinnor) där ute som har förmåga att möta mig, men så ska kemin och livssituationer stämma och allt. Inte jättelätt. Men den som läst alla mina inlägg vet mer än väl att avsaknad av rädsla är inte det samma som mod.
Och jag är skiträdd, men jag väljer att våga ändå. Jag väljer att följa mitt hjärta, fast jag blir smått panisk och egentligen vill fly.
Och om du läser detta och har varit i denna sits någon gång, då vet du! Hoppas att inte gå på grund igen!