Empati för mig är ett uttryck av kärlek! Kärlek i praktiken!
För ett par-tre år sedan läste jag Khaled Hosseinis böcker Flyga drake och Tusen Strålande solar. (Riktigt bra böcker). I någon av de böckerna beskriver han tio Guds bud och sammanfattar dem till ett enda; "du ska inte stjäla" och menar att den som bryter något bud stjäl något av någon. T ex. är du otrogen så stjäl du din makes rätt till din kärlek eller en annan människas partner, ungefär. Jag funderade på det där ett tag. Men jag tar det till en högre abstraktions nivå och menar att det egentligen handlar om att känna empati.
I min egen reflektion tänker jag på empatins förhållande till "moralen" och ser moralen som en vikarie för empatin. Moral i sig är inte viktigt, för den fungerar per automatik om man empaterar (empati i verbform). Moralen i form av de tio Guds bud eller "den gyllne regeln" (allt vad du vill att andra ska göra för dig ska du göra för dem) handlar om just empati. Och bryter vi ett bud, så brister vi i empatin. I praktiken blir det ju så att om du handlar empatiskt så stjäl du inte, du mördar ingen, du bedrar ingen osv.
Ordet moral har en ganska trist klang, jag associerar till pekpinnar och översitteri. Samtidigt så har vi alla en personlig moral och etik som präglar våra åsikter och vårt beteende. Jag tror att moralen har funktionen att hjälpa människan att framleva med ett empatiskt förhållningssätt.
Det kan förklara det att många människor som trasas av sin barndom eller har något medfött vilket gör att de har en nedsatt förmåga att känna empati ändå lyckas framleva sina liv på ett sådant sätt att då tillfogar andra så liten skada som möjligt, genom att de har en sådan stark moralisk övertygelse.
Moralen blir alltså, ur ett funktionalistiskt perspektiv, en vikarie för empatin, tänker jag.
