Emotionell mognad är avgörande för att kunna bygga en sund relation. Men vad innebär det att vara emotionell mogen egentligen. Och hur tar det sig i uttryck för olika anknytningsstilar? Dessa frågeställningar ska jag försöka svara på nedan.
Det gäller att minnas att mognad är en del av en lång process. Ingen föds fullt mogen, även om vi föds med olika potential, och hur vi går och hur vi trängs på livets väg, samt vilket stöd vi har, främst från våra föräldrar men även andra viktiga vuxna under vår uppväxt, vilken känslomässig kultur som finns i vår familj och närmaste omgivning men även tidens samhällsanda, är allt avgörande för hur snabbt (om någonsin) vi uppnår emotionell mognad.
Och vi ska också minnas att våra anknytningsstilar är oftast inte bara den ena eller den andra, utan vi brukar ha en huvudsaklig anknytning som lutar mot en annan anknytningsstil vars tendenser vi kan ha mer eller mindre av. Våra anknytningsstilar är inte heller eviga. Med medvetenhet, hårt jobb, gott stöd och nya erfarenheter kan vi läkas i våra kärnsår och förändras.
1. Sunda gränser. Att veta vilka gränser man har och kunna sätta sunda gränser och leva i enlighet med dem. Att bara säga ja, när man verkligen menar det och när det är i enlighet med ens behov och vilja. Att kunna säga nej utan att må dåligt över det. Att inte låta sig behandlas illa, utan lämna sådana relationer. Att inte vara självuppoffrande eller gå med på saker som kräver att man slår knut på sig själv. Utan värdera sig själv och sina egna behov lika högt som sin motpart och dennes behov vilket också är en fråga om att respektera andras gränser. Detta leder till en balans i givandet och tagandet i en relation.
För de med trygg anknytning och de med distanserad anknytning är detta oftast inte så svårt. Medan för de med ambivalent eller disorganiserad anknytning brottas mer med detta då de under sin uppväxt ofta har fått skäll och straff om de uttryckt sina gränser, eller varit så involverad i ansvarstagande för andra att de har svårt att se till sig själv och sina egna behov.
2. Kan identifiera känslor. Känner sina känslor, kan identifiera dem på ett nyanserat sätt och kunna förstå vad de berättar om samt klara av att bära svåra känslor. Förstå varför vi har de känslor vi har, vad de innebär. Känner man sig överväldigad, sårad eller arg, behöver man förstå varför. Vi behöver också klara av att harberera våra svåra känslor. Men även kunna identifiera känslor hos andra, och vara nyfiken på och kunna förstå varifrån de kommer (alltså empatera). Inte stänga ner, undertrycka, negligera, förminska eller ta ut sina känslor i ett känsloutbrott. Att vara känslokall är inte moget. En känslomässigt mogen person har också förmåga att lita på sin intuition och särskilja mellan rädslor, vilja, lust och intuition.
För de med trygg anknytning som växt upp i en tillvaro där känslor efterfrågades och var en naturlig del av samtalet mellan vårdgivaren och barnet, kommer detta hyfsat enkelt.
För många män fostrade i en traditionell mansroll och för de med en otrygg distanserad anknytning kan det vara mycket svårt. De blir lätt intellektualiserande och eller negligerande av känslorna, då deras känslor inte var välkomna under uppväxten, och de har väldigt svårt att hantera intensiva känslor, vare sig de är av tung eller lätt art.
De med en ambivalent anknytning och i ännu större utsträckning för de med en disorganiserad anknytning gäller att de ofta har en mycket välutvecklad förmåga att detektera känslor hos andra och förstå vad de kommer ifrån, ibland t o m bättre än andra själva kan. Empati ligger nära. Detta ofta medan de samtidigt kan ha svårt att harberera sina egna känslor. Så de antingen blir för känslomässiga så det blir drama på hög nivå eller stänger ner helt och blir totalt oåtkomliga för en stund.
3. Klarar av att erkänna när vi har fel och stå för det. Alltså inte känna att ha fel eller begå misstag är hotfullt. Och inte låta stolthet komma ivägen för att vilja pröva något annat, eller kunna be om ursäkt för sina misstag och vilja korrigera och laga det som blev fel, i synnerhet om det var i en relation. Men också förlåta andra, acceptera att andra människor inte är perfekta, inte gå och vara långsur och bära en lista på oförätter, och smyga runt fylld med passiv aggressivitet. Självklart även att förlåta sig själv och inte definiera sig själv med sina brister och misstag.
För de med distanserad anknytning likväl som de med ambivalent anknytning kan detta vara väldigt svårt. De har ju ett kärnsår av att de är defekta, inte duger, och allt som bekräftar deras kärnsår är ett stort hot. De likt många extremt omogna individer brukar vara mest bekväma vid att låtsas som inget har hänt när de gjort något tok. Samtidigt som de kan samla på oförätter, vara ovilliga till försoning och tycka sig ha all rätt att gå runt och pysa av passiv aggressivitet.
För de med trygg anknytning och ofta de med disorganiserad anknytning har lite lättare att se och ta ansvar för sina egna misstag. De har nära till att be om ursäkt och förlåtelse. De är ofta mycket medvetna om sina brister och villiga att jobba på dem och tillåter även andra att vara felbara.
4. Tänka efter före. Speciellt när det hettar till. Kunna reglera sina känslor så man inte slår tillbaka bara för att man kan och för att motparten kanske "förtjänar" det. Inte gå in i pajkastning. Inte bli overt agessiva eller passivt agressiva och hämndlystna. Ta tid och fundera på varför personen gör och säger som den gör, och bemöta det bakomliggande problemet.
Den tryggt anknytna har ofta beredskap att hantera känslor. De otryggt distanserade har generellt långt till sin känslomässiga kontakt och klarar därför oftast att hålla sig lugna i stormen.
De med otrygg ambivalent får jobba hårdare för att kontrollera sina känslor. Och de disorganiserade kan ha en känslomässig försening, så att den känslomässiga reaktionen kommer en stund upp till några dagar senare, och då ofta med besked. I en akut krissituation är de disorganiserade oftast väldigt handlingskraftiga, då den känslomässiga reaktionen kommer först när hotet är röjt.
5. Goda beslut. Kan fatta självständiga och väl genomtänkta beslut, som stämmer överens med både ens känslor, behov, värderingar, framtidsvision och vilja. Har en balans mellan tanke och emotion, förnuft och känsla. Lyssnar till råd men fattar självständiga beslut som lämnar frid i själen.
Den otryggt ambivalenta kan vara i stort behov av att få stöd i beslutsfattandet och ibland helt lämna över beslutet till någon annan. Har ofta ganska hög beslutsångestnivå och kan vara känsliga för grupptryck, då såväl behovet att bli omtyckt och rädslan för vad andra ska tycka kan vara ganska styrande.
De med distanserad anknytning fattar oftast självständiga beslut men då de har en distans till sina känslor och ofta negligerar dem blir besluten tankestyrda och struntförnuftiga, dvs obalanserade, så de blir därför sällan tillfredsställda och lyckliga av sina beslut.
De med trygg anknytning har lättare att fatta balanserade beslut, men också att omvärdera om de upptäcker att beslutet inte var det bästa. Samtidigt som omogna trygga individer är lättsinniga och inte lägger särskilt mycket energi på beslut, utan mest flyter med strömmen.
De med disorganiserad anknytning lägger väldig stor känslomässig och tankemässig energi på sina beslut. De kan tyckas ha svårt att fatta dem, men oftast är det bara att det dröjer. När ett beslut är taget löper de linan ut.
6. Är modig nog för att inte låta rädslorna få kontrollen. Rädslor är egentligen bara läskiga fantasier vi har om sakers och situationers potentiella fara eller utfall. Men rädslor har en medfödd funktion att hindra oss från att utsätta oss för faror. De vanliga reaktionerna är fly, fäkta eller bli förlamad, vid en akut fara.
Mod är att göra saker trots att man är rädd. En känslomässigt mogen person kan särskilja mellan sina läskiga fantasier och reella faror.
När det gäller omogna individer samt de med distanserad och ambivalenta anknytningsstilar är det vanligt att de styrs av principen känsla minus rädsla. Om känslan är en femma, men rädslan är en sjua, så blir det ett underskott på minus två. Då kommer de inte utsätta sig för vad de upplever som en risk utan flyr från den upplevda faran. Är känslan på en femma men rädslan bara en tvåa så blir det en trea kvar. Och de tycker att det är värt att ta en risk.
De disorganiserade är ofta väldigt modiga, för de har gått igenom så mycket kaos och trauma under uppväxten så att väldigt lite som är så skrämmande att det skulle kunna bli förlamande. De har lärt sig tidigt att bortse från sina rädslor, på gott och ont, och faror är inget nytt, utan tvärt om något mycket hemvant.
7. Vågar vara sårbar och ha såväl emotionell och intellektuell intimitet i sina nära relationer. Detta är en mycket kritisk punkt för en relations djup och varaktighet.
För den med trygg anknytning kommer detta hyfsat naturligt, i allafall i en kärleksrelation. Medan de kanske inte har så djupa vänskapsrelationer, detta då de oftast får sina emotionella behov tillfredsställda inom familjen.
För de med en distanserad anknytning är detta väldigt svårt och kan ta lång tid om någonsin att uppnå i synnerhet den känslomässiga och sårbara delen. De har ett kärnsår av försummelse och svek och har därför stora problem med den tillit som sårbarhet kräver. De har ofta livslånga vänskapsrelationer som de aldrig kommer särskilt nära eller på djupet med. De har ofta inte heller en konceptuell förståelse av hur djup och tillfredsställande en relation kan vara.
För de med ambivalent och disorganiserad anknytning är detta ofta ganska omedelbar och något som förekommer i alla relationer de har. De är ofta skickliga på att komma nära och öppna upp andra, för att de själva är vidöppna. De söker sina primära relationer utanför ursprungsfamiljen och bildar livslånga nära vänskaps relationer. Deras största behov är oftast kärlek och kontakt som inte har tillfredsställts i den egna ursprungsfamiljen, så de vårdar sina relationer efter bästa förmåga. De omogna med dessa anknytningar kan dock vara väldigt känslomässigt svängande mellan helt av och fullt på, vilket kan vara alldeles för påfrestande för motparten.
8. Har en välutvecklad empatisk förmåga.
Vi föds naturligtvis med olika mått av empatisk förmåga som sedan utvecklas, eller ej.
När jag pratar om empati, handlar det om att förstå och leva sig in i en annan varelses känsla, utsatthet och behov.
Empati är inte bara att tänka "hur skulle jag må, eller vad skulle jag vilja i den situationen (det är sympati). Empati är att förstå hur just den människan eller varelsen skulle må eller behöva i en viss situation. En förståelse som inte enbart är baserat på mina känslor och behov utan på en förståelse av allmänna känslor och behov, och utifrån hur just denna individ fungerar förstå dess känslor och behov.
En mogen person klarar att känna empati, utan att "ta över" individens känslor, som de empaterar med. De förväxlar inte sina egna känslor med andras känslor.
För de med trygg anknytning kan empatin utvecklas till den grad som deras föräldrar var empatiska. (Då det sällan funnits behov av att fundera mer på saken än så).
För de med distanserad anknytning kan det vara lite knepigt att känna empati med någon som lider då det egna lidandet är så svårt att harberera att det underrrycks.
För de med ambivalent anknytning kan det vara väldigt smärtsamt att empatera, men de brukar generellt klara av det. De kan dock i sin vilja att vara till lags och i sitt behov av att försöka förtjäna kärlek, göra den andres känslor till sina egna.
För de med disorganiserad anknytning har ofta nära till empati om de är hyfsat fungerande i övrigt, men de kan lätt komma att identifiera sig med objektet för empatin och ta över dess känslor och problem och lägga ganska stor energi på att lösa dem. Detta då de under uppväxten ofta fått vara föräldrar åt sina dysfunktionella föräldrar och ibland haft stor grad av sammanvävning med sin primära vårdgivare.
Att ha en stor självkärlek. En känslomässigt mogen person når självkärlek. Det ena är avhängt på det andra.
Att älska sig själv är inte att vara självupptagen, fåfäng och allmänt självgod. Att älska sig själv är att acceptera sig själv, att förlåta sig själv, att vilja utvecklas och att värdera och prioritera sig själv och sina egna behov lika högt som andras, samt ha god självtillit. Inte känna att man behöver förtjäna kärlek.
Att vara självuppoffrande och ständigt stå tillbaka för andras behov är inte heller självkärlek, utan precis tvärt om.
Bör sägas att behov av att ständigt vara i centrum för alla uppmärksamhet är inte en fråga om självhävdelse, själviskhet eller självupptagenhet eller söka allas godkännande, som den ogenomtänkte kan tro. Det är inte heller en fråga om självkärlek utan en fråga om extrovert-introvert.
Detta inlägg är taget från mitt stora arkiv. Men hur detta uttrycks för de olika anknytningsstilarna är nytt.