Att ha vänner är inte bara nödvändigt för välmåendet, det är en rikedom!
I synnerhet om du har samma vän över lång tid. Jag och min bästa barndomsvän har känt varandra sedan 1975 och inte haft några avbrott i vår relation. Vi har kontakt nästan varje dag och pratar i telefonen kanske 3 - 6 timmar per vecka fördelat på några gånger.
Då vi har följt varandras liv så länge som vi båda kan minnas så känner vi varandra och varandras historia väldigt väl. Under hela den här tiden har vi inte haft några större konflikter. Vi står faktiskt i kö till samma servicehus (det är minst tjugo års kötid) och förmodar att vi får fortsätta vår vänskap in i graven.
Hon tillsammans med två andra kvinnor är mina allra närmaste vänner. (Och om jag inte minns fel så står de i servicehuskön de med). En som jag känt sedan 1998 och en som jag känt sedan 2010. De är dock väldigt olika varandra till sina personligheter och våra relationer ser väldigt olika ut, för vi drar fram olika aspekter av varandra. Men vi har jättekul tillsammans allihopa också. Och sen har jag haft lyckan att få en ny nära vän för några år sedan. (Även hon står i Servicehuskön nu). Dessutom har jag flera andra vänner som jag har kvar sedan barn och ungdomstiden och några som tillkommit i vuxen ålder. De är min skatt. Dessutom har jag många kompisar som jag också uppskattar. Och nu kanske du undrar vad jag har för knep som har så många goda vänner som jag kan ringa mitt i natten om jag behöver och som jag behållit över lång tid.
Jo, samtalet. Samtalet är grunden för alla relationer, i samtalet delar vi vår inre värld av känslor och tankar. Att våga göra sig sårbar och härberera den andres sårbarhet, ge och få förtroende, ställa upp och att skratta tillsammans. Men även att kunna dra gränser och respektera varandras gränser. Och sist men inte minst att inte vara "people pleaser" det vill säga att exempelvis säga att man håller med när man inte gör det, göra saker för och med den andre som man egentligen inte vill, osv. I alla relationer finns det en person som är mer initiativtagande än den andre, det är okej, så länge som det inte handlar om att en ger och ger och den andre bara tar och tar.
Och hur ser ett bra samtal ut? Jo, det finns några grundregler.
* Lyssna aktivt (koncentrerat).
* Använd öppna frågor (alltså inte ja- och nejfrågor).
* Var nyfiken på din samtalspartner.
* Fundera gärna tillsammans. Va öppen för din samtalspartners ståndpunkt och fråga mer närmare om du är av helt motsatt övertygelse.
* Säg att du inte vet, om du faktiskt inte vet.
* Våga vara sårbar.
* Kom i håg att din erfarenhet av en händelse är din, andra människors erfarenhet av samma eller liknande händelse kan vara väldigt annorlunda.
* Håll dig ALLTID till sanningen.
* Prata om dig själv, dina tankar och känslor, dina erfarenheter. Inte om andra människor och deras erfarenheter (det är helt ointressant om det inte handlar om hur du påverkades av det).
* Och blanda allvar med skoj (inte i samma mening dock).
* Var aldrig cynisk, hånfull, ironisk, nervärderande, oärlig eller elak mot din samtalspartner. (Det är ett bra sätt att bli av med folk).
För mig som växt upp utan syskon har vänskapsrelationerna alltid varit oerhört viktiga. Det är med mina vänner jag delar min historia. De är min skatt och jag älskar dem oreserverat. Mitt liv hade varit outhärdligt tråkigt och tomt utan mina vänner.
Har du några vänner som står dig särskilt nära? Dela gärna dina erfarenheter och funderingar i kommentarerna.