Projicering, som är bland det svåraste att bemöta för omgivningen, såg jag ske så övertydligt i fredagskväll på karaokebaren.
Karaokevärdinnan säger i micken flertalet gånger att nu börjar det bli fullt i kön, så om du vill hinna sjunga måste du anmäla dig nu. En halvtimme senare kommer en kvinna fram med en lapp för att anmäla en sång. Karaokevärdinnan säger tyvärr det är fullt. Kvinnan går och sätter sig men några minuter senare går hon fram igen och säger till värdinnan att hon minsann förstår att hon nekats sjunga för att hon har så fula tänder och menar att värdinnan bara tillåter sångare som ser bra ut. Karaokevärdinnan blir så klart alldeles paff. För det är överfullt i kön, vilket betyder att alla som har anmält sig inte kommer hinna sjunga. Men det spelar ingen roll vad hon säger, för hon blir inte trodd i alla fall.
Min korpulenta, men väldigt söta, väninna frågade mig en kväll för någon månad sedan hur hon såg ut, om det var något som inte stämde. Jag tittade och hon såg ut precis som vanligt. Jag undrade varför hon frågade. Hon svarade att flera människor hade stirrat på henne på pendeltåget och det måste bero på att hon var så tjock, eller om hon hade något i ansiktet. Jag skrattade. Och berättade att människor, i synnerhet män, alltid stirrar på mig i tunnelbanan och jag utgår alltid från att det beror på att jag är så snygg.
Alltså. De tankar vi har om oss själva, överför vi som anledningar, motiv och avsikter för andra människors beteende. Eller fantasier om andra människors karaktär. Detta är klassisk projicering. Det säger ingenting om den andra människan utan bara saker om oss själva.
Kvinnan med tänderna har uppenbara komplex för sina tänder och hon förstorar betydelsen av dem. Det hon sa till karaokevärdinnan säger mer om henne än om karaokevärdinnan. Min väninna kämpar med sin övervikt och förstorar betydelsen av den. De projicerar sina tankar om sig själva som förklaring för omgivningens beteende.
Men ibland kan projiceringarna vara mycket mer avancerade. Min sunda självkänsla och starka självkärlek kan väcka tilltufsade människors aversioner. Människor med svag självkänsla och stort självförakt kan ofta ikläda mig både motiv och egenskaper som inte alls är mina utan helt och hållet deras. Och det är svårt att värja sig emot dem.
Jag var med om en sådan mycket obehaglig händelse i somras. Då en nyvunnen kompis väninna plötsligt häver ur sig till mig att: ”Du är en vidrig människa. Du är inte normal som alla andra. Du är en person som ger mig rysningar när du kommer in i lokalen.” När hon sa det undrade jag om hon blivit tappad ofta på sitt huvud som barn, för sånt säger man bara inte, och jag förstod med engång att det bara är projektioner. Jag bara svarade: ”Ursäkta känner du mig?” vilket hon blev tvungen att erkänna att hon inte gör.
När jag berättade händelsen för en nära vän frågade hon naturligtvis varför jag inte försvarade mig. Jag förklarade att den människan som hävde ur sig detta är sjukligt överviktig antagligen har ett lika stort självförakt som hon projicerade på mig, och jag ville inte lägga sten på hennes börda. Hon är inte viktig för mig och finns ingen orsak att sänka mig till sådana låga nivåer. Jag blir inte sårad av sånt dravel, faktum är att jag tycker synd om henne som bär sådant självförakt.
Det som däremot sårade var att vår gemensamma väninna som var närvarande inte sa ifrån. Hade en vän till mig sagt något dylikt om henne hade jag blivit så vansinnigt förbannad. Men jag väljer mina närstående varsamt och ingen av dem skulle någonsin säga så till någon annan.
I min närmaste cirkel av vänner finns både en psykolog och hennes make överläkare i psykiatri, en socionom och en terapeut. När jag berättade händelsen för dem säger de allihop precis vad jag också tänkte att det är projektioner av eget självförakt och att den kvinnan kanske är kär i vår gemensamma väninna utan att hon har förstått det själv, för hennes agerande andas svartsjuka. För mig spelar det egentligen ingen roll men det är besvärande och obehagligt att råka ut för projektioner. Jag blir mest bara lessen att människor har så låga tankar om sig själva som de är tvungna att projicera ut på alla andra.
Jag önskar att alla människor skulle få en god självkänsla, att alla skulle inse hur värdefulla och unika, ja fantastiska de är, så att de kunde upphöra med alla tråkiga projektioner. Men det är svårt. Ofta är det som att de blivit hjärntvättade av uppväxten som bara har talat om för dem hur värdelösa de är. Och smärtan i insikten om att de älskade föräldrarna (för det är främst föräldrarna) felat dem gör det ofta lättare att hålla kvar den felaktiga självuppfattningen hur lögnaktig och vriden den än må vara. Så sorgligt!
Ju mer vi tycker om oss själva ju mindre utrymme finns det för projiceringar! Ju lättare har vi alltså att tycka om andra!