Men utanförskap går att använda som en beskrivning av hur det är att känna sig utanför sin egen grupp.
Att vara utanför är att känna sig annorlunda och ensam.
Mobbning är en sådan situation. Den mobbade individen hamnar utanför sin egen grupp och de skeenden de andra i gruppen tar eller är del av. Jag vet hur det är efter sex år av grov mobbning, av både psykisk och fysisk art.
Arbetsplatsen är en annan sådan situation där man lätt kan hamna i ett utanförskap om man är sjuk en längre tid, om man inte har samma yrkesroll som sina kollegor eller om man inte passat i den ram som för tillfället råder på arbetsplatsen.
Jag känner mig förfrämlingad i min egen arbetsgrupp efter sjukdom och personalomsättning, inte minst alla nya chefer. Och jag känner att jag inte längre passar i ramen. Jag har alltid varit en engagerad person, oavsett om det är i privatliv eller
arbetsliv. Men min arbetsgivare har styckat upp arbetet till ett löpandebandarbete där det inte längre går att engagera sig för kundens bästa. (Även om pendeln nu vänt igen). Och de allra flesta av mina arbetskamrater är unga och oerfarna,
och förstår ofta inte vad jag pratar om, och upplever mig nog som knepig.
Att vara annorlunda sina egna kan man bli även om det är på ett positivt sett som man avviker. Exempelvis när man gör en klassresa, i synnerhet om du är ensam i ditt sammanhang med familj, släkt och vänner att göra klassresan. Precis som jag
gjort. Plötsligt avviker man på ett nytt, och kanske för de andra, skrämmande sett. Kanske har du genom din klassresa förvärvat ett nytt vokabulär, nya vanor, preferenser, tankar och perspektiv som du inte kan dela med
de dina, då upplever man en form av utanförskap, i förhållande till det egna ursprunget. I synnerhet om man inte passar in helt och fullt i den nya klassen. Kanske inte har samma erfarenheter, traditioner, tillgångar och manér.
Så var det för mig.
Släkten kan man, som i mitt fall, också uppleva en form av utanförskap till. De flesta av mina släktingar bodde i villor i Kungsängen eller i radhus i Medelpad. Jag bodde i lägenhet i Husby. De som bodde nära varandra höll också ihop mer. Jag hamnade
utanför.
Och som adoptivbarn finns det alltid ett ytterligare utanförskap. Jag var annorlunda mina föräldrar, både på utsidan och på insidan. Och annorlunda än övriga släktingar.
Att inte ha en stadig relation får som följd (utöver den sjukt jobbiga ensamheten) att man lätt hamnar utanför i parmiddagarnas värld. Det samma med att vara ensamstående morsa och alltid vara fattigare än sin omgivning.
Utanförskapet medför en känsla av ensamhet och isolering som är bland det mest smärtsamma man kan uppleva.
Detta är min (hyfsat gedigna) erfarenhet av utanförskap. Du har säkert din egen.
Jag vet dem som känner sig utanför i sin biologiska familj för att de avviker från sina syskon. En vän till mig är gymnasielärare medan alla hennes tre storebröder är läkare, och förutom att hon är enda flickan i familjen och killarna alltid haft
sin herrklubb där hon inte ingick så har de nu som vuxna alltjämt sinsemellan ett samtal som hon inte ingår i. Hon känner sig utanför varje gång de ses.
Jag har också ett ex som är yngst i sin syskonskara av fyra bröder och alltid känt sig utanför och avvikande då han är den enda som inte jobbar uteslutande med musik. Han har stora mindervärdeskomplex efter sin uppväxt då han ständigt blev retad,
hånad och skrattad åt av brorsorna.
Eller min homosexuelle kompis vars far och delar av hans släkt vägrar kännas vid honom sedan han kom ut.
Ja, utanförskap är inte lätt att hantera. Det är få saker här i världen som är så svåra för en individ att tacklas med som just utanförskapet. Ensamheten liksom ekar i sin kvävande tysthet!
Själv känner jag det som att jag är färgseende i en värld där de flesta ser i svart/vitt. Några ser i bruna nyanser och några få individer är som jag, ser i full färg. Det är det bästa sättet jag kan beskriva det på.
Jag vill understryka att det inte är något fel i att vara färgblind och se i svartvitt. Det är medfött och hindrar inte från att leva ett gott liv.
Men de färgblinda tittar på mig med stor skeptism när jag försöker berätta om färgerna och dess skillnader i nyans, mättnad och värme.
De färgseende individerna jag mött gör mig så glad! Att bli sedd och förstådd i en färgblind värld är så värdefullt!
Jag är så tacksam för de färgseende!
Men utanför och ensam. Jo. Det vet jag mycket om!