Du känner säkert till ordspråken "lika barn leka bäst", "kaka söker maka" eller uttrycket "äktenskapstycke". Det låter kanske som klyschor men det finns mer bakom dessa uttryck än man först kan tro.
Inom psykologisk, sociologisk och genetisk forskning, ja även inom zoologisk forskning finns ett begrepp som kallas "assortative mating" eller "assortativ parning" som det heter på svenska.
Kort förklaring av begreppet assortativ parning är att man attraheras till en partner som är lik en själv. Vilket är ju lite gulligt att man finner den som är lik en själv som mest attraktiv. (Bra självkänsla där).
Likheterna är genetiska i form av drag, längd, kroppsform, fysisk attraktivitet, intelligens, pigmentering och ålder, det vill säga allt det som är medfött.
Likheterna är sociala i form av socioekonomisk bakgrund, utbildningsnivå, status, inkomstnivå, religion, politisk övertygelse osv.
Och likheterna är även i psykologisk form bestående utav den inre bekväma zonen (comfort zone) där man känner sig hemma i hur människor behandlar en, tilltalar en, tar emot ens behov och respekterar ens gränser. Och dessvärre är den där inre bekväma zonen inte alltid en god och sund zon. Det kan ju vara sociala och psykologiska problematiska saker som är ens bekväma zon, det vill säga det man är van vid. (Läs gärna tidigare inlägget "Sårmates"). Även hur den potentiella relationen liknar föräldrarnas relation och hur de interagerade och värderade varandra under uppväxten.
Du känner säkert till begreppet det sociala arvet. Det handlar just om detta sociala likheter och psykologiska likheter i vuxenlivet som ofta är lika de förutsättningarna och förhållanden som rådde i uppväxtmiljön.
Allt detta sammantaget är det vanligaste och oftast helt omedvetna skälet till att vi alla väljer den partner vi väljer. Man väljer således någon man kan spegla sig i. Någon som motsvarar ens egen förväntan och ens egen potential.
Det genetiska är ju svårt att ändra på men det sociala går att ändra i form av exempelvis klassresor. Och det psykologiska går definitivt att ändra på genom att läka och jobba sig igenom sina inre sår och dess konsekvenser.
Den assortativa parningen, är ingen myt eller något vetenskapligt påhitt. Det är ett väl grundat, historiskt faktum, att sannolikheten att vi väljer någon som är lik oss själva är överväldigande. Det kallas positiv assortativ parning. (Utan att det är varken positivt eller negativt i någon värderande bemärkelse). I genetisk bemärkelse finns fördelen att väljer man någon som är lik en själv så stärker man de egna genetiska dragen och försäkrar dem hos avkomman. (Är det därför alla föräldrar tycker att just deras baby är så vackert?)
Men det finns också något som heter negativ assortativa parning, vilket är osannolikt men sker då och då. Det är när någon avviker från det vanliga valet av partner och väljer någon som de inte alls liknar. Kanske genetiskt olika, olika åldrar, eller från en annan socioekonomisk bakgrund, religion eller psykologisk bekvämlighets zon.
Har du tänkt på att vi ofta lägger märke till när något par har en negativ assortativ parning. Dvs är olika. T ex en större åldersskillnad eller två olika etniciteter hos ett par är något som vi noterar. Vi behöver inte för den delen värdera det som bra eller dåligt, bara att vi märker det. Och vi märker det för att det avviker från det sannolika och det vanliga.
Genetiskt sett finns ett syfte med negativ assortativa parning, nämligen att förstärka genpoolen och stärka immunförsvaret. Ofta blir de barn med stor blandning av gener också väldigt friska, immunologiskt motståndskraftiga och inte minst vackra. Och historiskt sett kan assortativ parning nog även förklaras med att människans cirklar också var mycket mindre mot nu i vår globala värld.
När jag var ung tänkte jag att heterosexuella män väljer kvinnor som liknar deras mödrar och vise versa för kvinnorna. Och för mig var det något av ett bekymmer för mitt utländska påbrå speglas inte i mina rågblonda, blåögda, jämnåriga mäns mammor, varpå jag inte blev en del av deras urval. Men nu tänker jag att det naturligtvis är spegelbilden av dem själva de valde.
Själv förväntar jag mig alltid - utan att ha reflekterat över det - att en extraordinärt vacker ung dam kommer välja en lika vacker ung man och vise versa (om de nu är heterosexuella). Och blir alltid lika förvånad om hon eller han fastnar för en alldeles vanlig hygglig människa med alldagligt utseende. Detta är ju naturligtvis helt utan att värdera vacker som bättre eller sämre än alldaglig eller ful. Bara olika. Precis som solbrun inte är mer värdefullt än blekt utan bara ett bevis på att någon har mer pigment. Eller att en rik person inte är mer värdefull än en fattig person, utan bara har mer pengar.
I mitt liv finns flera män som har sagt att de tycker att jag är mycket vackrare än vad de själva är. Jag tycker dock inte att det är så viktigt, relevant eller oftast ens sant. Visst kan jag framstå som vacker på en bild i vissa vinklar när ljuset ligger rätt och sminket är på, men det är ju inte hela jag och inte särskilt igenstämmamde med verkligheten. Jag är, i synnerhet nu, en fet kvinna med dålig hy som borde färga det alltjämt vitare håret, oftare. Inte för att det är något fel att vara fet, finnig eller vithårig, men det är inte det vi normalt förknippar med begreppet vacker. Dessa män, som sagt så har uttryckt någon form av osäkerhet. Att jag som i deras ögon är så mycket vackrare än dem skulle lämna dem så fort det kom någon vackrare man och uttrycker sitt intresse. Som om jag skulle vara så ytlig och ombytlig. Nej, verkligen inte. Jag väljer ganska "jämn-fula" män, skulle jag tro.
Jag sa häromdagen något kring detta, om assortativa partner, i förhållande till en vardagshändelse, i en vardaglig konversation. Jag glömmer ibland att alla har samma kunskap och referensramar som jag har och därför inte tänker som jag gör och att det jag säger därav kan missuppfattas, i synnerhet om de inte känner till ämnet eller känner mig så väl. I värsta fall kan jag såra någon om de har en trigger på just den punkten, för då dras hela deras associationsmaskineri igång varpå de lägger motiv, värderingar och annat på mig som inte alls har med mig att göra, vilket blir jättetokigt för då har en enkel tanke som uttryckts plötsligt blivit en skärande kniv i någons känslor som sedan återkommer som en boomerang med en våt trasa av missuppfattade värderingar och projektioner. Som det blev häromdagen. Jag konstaterade att personerna inte var jämnsnygga och helt plötsligt hade jag förvandlats till någon med en "hemsk människosyn" som tyckte att vackra personer var mer värda än inte fullt så vackra personer. Och jag ba, va? Inte en tanke eller värdering hos mig är på det viset. Och ju mer jag försökte förklara desto mer irriterad blev personen, och tolkade allt jag sa på värsta möjliga sätt. Väldigt tråkigt att hon inte ville förstå. Men jag fattar att det var plint sagt av mig och lätt kan missförstås om man inte kommer från samma ram av associationer. Jag måste bättra mig och ta med den insikten mer i mitt vardagsliv.
Nu till den viktiga frågan: Är du lik din partner utseendemässigt, socialt och psykologiskt?
Jo förresten, glömde nästan. Jag nämnde ju att assortativ parning även ingick i zoologisk forskning, vilket det gör för att det gäller även alla djur. Såväl däggdjur, fåglar, fiskar som insekter och reptiler. Vilket är ganska faschinerande.
