Att växa upp som ensambarn är ensamt men det har sina fördelar. Jag fick ju alla resurser mina föräldrar hade att ge alldeles själv. Och förutom leksaker i mängder så blev det massor av aktiviteter, så att nästan varje dag var bokad. För att nämna några så var det teater, dans, gymnastik, basket, fotboll, keramik, scouter, skridsko, söndagsskola, 4H, unga örnar, piano och olika körer och senare olika band och tonårsgrupper. Nu kanske du tror att jag var en sådan där sönderstressad unge. Nej, inte alls. Nästan alla aktiviteter jag deltog i låg i mitt närområde och jag tog mig dit på egen maskin. Mamma följde med första gången när jag var under tio och kom möjlligtvis och tittade på avslutningarna. Pappa jobbade. Mitt eget barn har fått prova att gå i så många aktiviteter som ekonomin tillåtit, men hon har spelat fotboll, gått på minimusikal, sjungit i kör, simtränat, dansat, gått på jujutsi (hur det nu stavas) och självklart spelar hon instrument.
Det blir dock inte alltid som man tänkt. Jag minns att jag var kanske fem år eller något när jag deklarerade där hemma att jag ville bli som de eleganta konståkarna på tv. Mycket riktigt. Mamma satte mig i skridskoskola och jag tror jag tror jag höll ut i två vintrar. Där försökte alla barnen hålla balansen på skridskorna, iklädda sina termobrallor, tjocka jackor, tumvantar och mössor med hjälm ovanpå. Inte alls elegant. Och i alla dessa tjocka kläder gick det knappt att åka överhuvudtaget. Min besvikelse var enorm. Jag ville ju ha paljettklänning och vara graciös.
Men det som jag tyckte var allra roligast var dansen, teatern och musiken. Dessa tre är saker jag fortfarande finner glädje i och de är terapeutiska och välgörande för själen.
Jag dansade olika sorters dans i olika regimer under fjorton års tid (från tre års ålder) det var folkdans, jazzdans, balett, showdans, spansk dans och till och med stepp (fast steppdansen lärde jag mig aldrig ordentligt). Men nu håller inte kroppen samma styrka, smidighet och kondition, så nu blir det max ett par låtar jag dansar till innan min kropp lägger in en protest och får den inget gehör om vila så blir det strejk. Kroppens begränsning är svår att försonas med och svår att minnas. Jag hinner ta i innan realiteten gör sig påmind. Inuti mig bor fortfarande den unga kvinnans lust att förena sig med rytmen och hennes rörelseglädje finns kvar.
Oftast när jag går på lokal så blir det ju karaokebarer så den vanligaste dansen är den på vardagsrumsgolvet till någon härlig låt och ofta hinner jag börja dansa innan jag kommer på att här står jag och dansar. Som om rytmen fångar och tonerna förför mig innan jag fattar vad som sker.