En vän och tillika bloggläsare sa till mig mycket snällt för någon vecka sedan att hon tycker om min blogg, att hon läser den ofta och att jag har bra åsikter. Utan att hon förstod det då, men hon kommer ju att läsa det här nu, så blir jag ju glad att hon gillar min blogg men lessen att hon tror att det handlar om åsikter. Jo, lite åsikter finns alltid men mest av allt hoppas jag att jag får fram mina insikter. Att hon använde ordet åsikter beror antagligen på att hon inte tänkt på skillnaden.
Det finns betydande skillnader mellan åsikter och insikter. Åsikter är en ståndpunkt och ofta en preferens. Tyckande hit och dit. Något som de allra flesta är flitiga med. Något som jag för det mesta tycker är fruktansvärt ointressant! (Och det är min åsikt).
Insikter är en personlig sanning, som ofta är universellt gällande, som man kommer fram till genom ibland plötslig klarsynthet och ibland många timmars, dagars, månaders och ibland års funderande, där man ofta har varit tvungen att överkomma egna rädslor och försvar för att se sanningen som förklarar hur saker hänger samman. Insikter finner jag oerhört intressanta. Ofta kan de utvecklas så att de blir bredare och vidare.
Att söka sin egen sanning kräver massor med mod
men det finns inget viktigare för endast Sanningen gör dig fri!
Därför lyssnar jag med stor uppmärksamhet när människor i min omvärld berättar något de funderat på. Nog är jag klarsynt och perceptiv, djupodlad och har kommit fram till många insikter, men precis som alla andra är jag begränsad av mig själv, min egen förförståelse och erfarenhet. Därför är det så otroligt spännande att samtala med människor som har helt andra begränsningar såklart, för de äger som en bit av pusslet. Och när vi lägger våra bitar tillsammans växer pusslets motiv fram för oss.
En av de mest givande sakerna i världen är när man samtalar med någon och vi båda upplever att vi växer av samtalet. En annan aspekt är som jag brukar säga; I mötet finns kärleken. I mötet, i samtalet med vår medmänniska blir vi verkliga, sedda och levande. Det kräver att det är (minst) två människor som vill varandra väl, som tar varandra på allvar och som vill och vågar möta varandra. Men när det sker är det fantastiskt.
Ofta i den professionella världen har det varit så för mig att jag i min profession möter och samtalar med en människa som har ett behov av hjälp och stöd. Då är jag samtalsledare och finns där för min klient. Mina egna tankar, känslor och erfarenheter är inte relevanta just då, även om jag drar från dem för att möta klienten. Men jag tar klienten på allvar och möter henne eller honom utan fördömelse med medmänsklig kärlek och beredskap att ta emot allt som kan framkomma där han eller hon är just då. Också i de samtalen finns kärlek. Fast det inte är syftet med samtalet och fast jag inte själv blir sedd kan jag ändå växa och utöka min förståelse, komma till nya insikter eller bredda gamla. Och jag finner stor tillfredsställelse i att ha fått vara den som möter människan, även om det är i min arbetsbeskrivning.
Även i den privata sfären händer det ofta att jag blir till kurator åt mina vänner och bekanta. Det gör ingenting. Jag blir hedrad av deras förtroende och i alla fall en del av dem kan jag själv vända mig till när jag behöver ett bollplank, ett stöd eller tröst. Så ska det ju vara.
När jag jobbade som ordningsvakt på Tingsrätten, var det ofta bevakning i säkerhetssalen. Vilket gav flera timmars väntan under pågående rättegång tillsammans med Polisen utanför salen. Någon fick nys om min utbildning och ryktet spred sig. Så till slut satt jag varje rättegång i min uniform med uniformerade poliser och lyssnade och gav råd i allt från barnuppfostran till kärleksproblem. Vilket kanske var en aningen oväntat! Men mötet kan ske var som helst!