Dikotomi är motsatspar. Ond–god, svart–vit, tjock-smal, bra–dålig, hög–låg, jätte–dvärg, vi och dom osv.…. Dikotomin är nödvändig i det lilla barnets utveckling och uppfattning av omvärlden och sig själv. Dessvärre är det så att många brottas med ickedikotoma nyanserna av sig själv och andra i omvärlden. Det är väldigt enkelt att hålla sig till en dikotom verklighetsuppfattning, där människor och omvärlden är strängt kategoriserad. De som lider av personlighetsstörningen Borderline har en extremt svart-vit verklighetsuppfattning där alla människor är änglar eller demoner och världen är himmel eller helvete, för dem finns inget mellanting. Det som är svårt och kräver både mognad och mod är att bära sanningen och se och erkänna alla nyanser av det grå.
I synnerhet är det svårt att se och erkänna alla nyanser i sig själv och i sina föräldrar. Jag brottades mycket med det här när jag gick i låg och mellanstadiet och drömde hemska mardrömmar om att det fanns illvilliga dubbletter av mig och mina föräldrar som blandade sig med oss så vi inte kunde känna igen varandra och jag visste inte vem jag skulle lita på och blev så förtvivlad när mina föräldrar inte förstod att det var jag som var jag. Men sedan blev jag äldre, mognade och slöt fred med verklighetens alla grå nyanser.
Speciellt svårt att se och erkänna är det om det ljusa i människan är väldigt ljust och det mörka är väldigt mörkt. När gott och ont samexisterar och är tydligt i en människa. Vilket egentligen är mycket bättre för det är då så mycket lättare att jobba med det mörka. (Eftersom vi faktiskt kan förändras). Men det är så klart mycket lättare och bekvämare om vi kan kategorisera någon annan eller oss själva som elak eller snäll. Och det är mycket lättare med de människorna som mest är mittemellan så att säga inte särskilt goda och inte särskilt onda. Ingen utom de med mycket ont i gillar det onda, för då framstår de själva som mindre onda och mer normala, och många blir rädda och osäkra av människor med mycket gott i, dels för att de framstår som mindre goda själva men mest för att de vågar inte tro på vad de ser. Och det är smärtsamt att erkänna det mörka i någon vi älskar eller tycker om precis som det är svårt att tillåta oss att tillskriva någon godhet i någon vi inte gillar.
Många är de som aktiverar sina försvarsmekanismer och tillrättalägger historien för att få bevara bilden av föräldrarna (och senare sig själva) som allena goda för att sanningen är smärtsam. Men om någon säger till mig ”O, jag hade en underbar barndom” eller ”fantastiska föräldrar” ja, då blir jag misstänksam. Visst finns det bra föräldrar med riktigt god föräldraförmåga, men inga perfekta människor (förutom du och jag då såklart). Och den där underbara barndomen… Nja, det låter inte troligt, säkert kan den ha varit ganska idyllisk och på många sätt underbar kanske helt fri från trauman men du vet det gör alltid ont när knoppar brister.
Därför älskar vi sagorna. De där striden alltid står mellan det goda och det onda, där det är tydligt vem som är vad och på vilken sida vem står, och där det goda alltid, alltid vinner över det onda! För det är enkelt och befriande. När det goda vinner föds ett hopp i oss och vi drar en lättnadens suck.
Själv älskar jag filmer med lyckligt slut (vilket ger en förkärlek till Hollywoodfilmer) och står inte riktigt ut med de andra. Jag behöver att någon del av min värld, även om det bara är filmen, slutar lyckligt.