Det finns mycket som jag beundrar, varav en del handlar om skicklighet och men mycket handlar om något helt annat. Jag beundrar tillexempel riktigt skickliga musiker, och blir barnsligt imponerad av duktiga basister. Och jag beundrar konståkarna som nästan trotsar alla fysiska lagar på sina skridskor. Och jag förstår att det ligger både talang och massor av vilja och övning bakom deras förmågor. Sådant kan vi alla bli imponerade av. Men det som är prestationsbaserat imponerar bara till en viss mängd. Det finns annat som jag tycker är mycket häftigare.
En av mina kära barndomsvänner, en vanlig människa med ett vanligt arbete, utan tjusig utbildning eller fina manér, hon hälsar igenkännande på spärrvakten i tunnelbanan och småpratar som hastigast. Min väns vänlighet och omsorg som sträcker sig till och med till spärrvakten, det imponerade på mig!
Och när jag arbetade inom skolans värld satt jag en eftermiddag på fritids med en grupp barn och vi byggde med något. In kommer en flicka från åk 2 (flicka 1) som inte hade så hög rang i sin klass och frågade om hon fick vara med. Ja, sa jag givetvis. Men då protesterade en annan flicka (flicka 2) som gick i samma klass. Varpå en liten flicka (flicka 3) som då gick i sexårsverksamheten reagerade mot den äldre och ballare flicka 2:s protester trots att hon inte brukade leka med flicka 1 och sa "Om inte hon får vara med så är inte jag med heller". Civilkurage och empati! Det imponerade verkligen på mig!
Människor som ser komiken i situationerna eller i orden och fångar upp den och får mig att skratta utan att det blir elakt. Det uppskattar jag!
Men jag kan också uppskatta alla dessa människor som sliter hårt för sin familj varje dag! Och alla som går den där extra milen för sina brukare/vårdtagare/klienter, vänner och kollegor. Och jag är djupt tacksam för alla som gör sådant som jag själv inte fixar som t ex avloppsrensning eller jobbar på sopstationen. Men jag är helst tacksam så här på betryggande avstånd!