"Though lovers be lost Love shall not;
And death shall have no dominion."
- Dylan Thomas 1914–1953
"Trots att älskade går förlorade förloras inte kärleken. Och döden har inget välde". (Dominion kan beteckna både ett rike och en makt). Fritt översatt.
Den här poetiska meningen fastnade i mitt medvetande när jag som väldigt ung hörde dikten reciteras i en tv-serie. Och orden har återkommit till mig gång på gång. Det är sanningen i orden som gör dem så starka.
För trots att vi genom omständigheterna och vår egen ofullkomlighet förlorar våra älskade, så är kärlek ett evighetsväsen som sträcker sig över och genom all tid, alla omständigheter och även den slutliga omständigheten för oss människor, döden. Då pratar jag inte om någon sentimentalitet eller om åtrå eller egotrippad förälskelse som behöver gensvar för att överleva. Utan om äkta kärlek, som jag tror de allra flesta människor kan uppleva, i alla fall stundligen, om de överkommer sina rädslor. Kärlek som övervinner allt.
Motsatsen till kärlek är inte hat, som många tror, utan motsatsen till kärlek är likgiltighet. Likgiltigheten, som kan vara nog så bekväm att fly till bakom skygglapparna när vi går förbi den hemlöse, eller frälsningssoldaten som står där med sin bössa, passiviserar och domnar bort hela människan. Likgiltighet är helt utan vilja, utan beröring, utan passion, utan känsla.
När jag funderar kan jag bara hitta en enda anledning till att människor inte uppnår kärlek. Och det är rädsla.
Rädslor finns på en biologisk och psykologisk nivå för att de behövs med funktionen att skydda oss från faror. Men de flesta människor, har en massa rädslor som inte fyller den funktionen, men som lamslår och kontrollerar deras beteenden och livschanser. Ofta väldigt kontraproduktiva för deras eget bästa. Vi har tillexempel alla ett behov av att verkligen bli sedda. Men samtidigt är vi rädda för att släppa den som kan se oss nära, rädslan handlar om att vi inte ska finnas värdiga i ögonen på den som kan se. Så för att inte riskera att få ett kvitto på hur ovärdiga vi är släpper vi inte den som kan se oss nära. Men då får vi heller aldrig uppleva hur det är att bli älskad för dem vi är.
Nu ska jag inte sitta här och predika som om jag själv inte hade några rädslor. Det har jag visst, precis som alla andra. Men jag har också mod. Mod är inte avsaknaden av rädslor (det är ju dumdristigt att inte hysa rädslor mot faror). Mod är att trotsa sina rädslor och göra saker fast man är rädd. Ibland kan det ta tid att uppbringa tillräckligt med mod för att våga stå kvar och bli sedd. Så var det för mig när jag var så mycket yngre än i dag.
Nu menar jag inte att du ska sitta där och blotta ditt hjärta för vilket pucko som helst. Självklart ska du först finna personen värdig att släppas in.
-Typiskt, nu tränger sig vardagens plikter på. Jag får fullölja tanken senare.