Kärlek utan vilja är sentimentalitet
Och
Vilja utan kärlek är manipulation.
-Rollo May
Kloka ord av humanisten och psykologen Rollo May. Har funderat kring detta många gånger och ser att det är tillämpbart i alla relationer. Sentimentalitet är varma känslor utan handling. Vi kan alla bli smått berörda när vi ser lidande på tv, men om vi inte räcker ut vår hand så stannar det vid sentimentalitet.
Själv blev jag förvånansvärt sentimental eller "lättrörd" efter jag fick barn. Grinar på bröllop, när jag såg känslostarka filmer, i synnerhet om det gäller barn eller djur, osv. Det höll i sig i många år. Och jag kan fortfarande bli rörd på det sättet men det är mer sällan mellan varven nu.
Men det verkar finnas kulturella skillnader i synen på sentimentalitet. I amerikansk tv så älskar de historier om folks lidande, vilket blir tydligt i amerikanska dokusåpor, ibland blir det nästan ett osmakligt gottande i folks lidande. Även om vi i Sverige närmar oss den amerikanska kulturen, så är vi inte så förtjusta i att gotta oss.
Maipulation är dock så väldigt utbrett men inte lika lätt att se. Om du vill något för eller med din medmänniska utan att du har dennes bäste för dina ögon. Dina handlingar är styrda av dina behov, då är det manipulation. Ett enkelt exempel är t ex på krogen, när du är lite sugen och vill ha bekräftelse. Du vill stoltsera med den snyggaste möjliga partnern där. Självklart så finns andra faktorer i görningen i sådana situationer. Men om du inte möter människan som fångat ditt intresse med beredskap att i förlängningen älska henne så är det manipulation. Dina handlingar är då helt utan kärlek för din medmänniska.
Nu kanske du undrar om jag är så himla perfekt jämt?! Ja, klart att jag är, not!!! Visst faller jag ibland, gör saker som inte är så genomtänkta och aningen egocentriska och är en felande människa. Men jag försöker.
Jag respekterar mina medmänniskor och utnyttjar dem inte för mina egna behov. Manipulering är lätt att kontrollera efter som det är fullt viljestyrt. Svårare med sentimentalitet som är känslobaserat.
Jag försöker att inte stanna vid det sentimentala utan försöker koppla det till en handling. Ser jag lidande, finns det något jag kan göra? Men inte så att det blir så att jag gör andra människors problem till mina egna. Balansen måste finnas. Jag har ju inte föds med arbetsbeskrivningen att rädda världen.
Ibland kan jag vara en medmänniska till min kompis som är så utmattad av sin livskamp att hon överväger döden och orka lyssna och försöka stärka henne. Eller till min kompis som vacklar i sin självkänsla. Ibland kan jag ge en slant till något gott ändamål medan mitt hjärta hoppas att den slanten får nå hela vägen fram. Ibland kan normal artighet vara nog så kärleksfullt, som att erbjuda sitt säte på tunnelbanan till den höggravida kvinnan alla låtsas att de inte ser. Sällan (som tur är) kan jag faktiskt bli hjältinnan som handgripligen räddar liv.
Nä, hä tänker du. Jo, faktiskt. Jag har räddat flera. Senast sommaren 2010 när min kollega satte i halsen och täppte till syretillförseln. Hon hade inte klarat sig om jag inte hade anat oråd och skridit till handling. Jag har alltid varit en av de där som ingriper. Aldrig en av de som blir paralyserade av stundens hemska allvar. Mina egna känslor kommer fram först när situationen är trygg igen, då börjar jag böla inte innan. (Jag har ju ändå arbetat som ordningsvakt under mina universitetsstudier i nästan nio år, varav fem för statsminister).
Men när det gäller sentimentalitet och handling så måste man vara vaksam. Det finns folk som är så självutplånande att de tar sönder sig själva i sina behov av att få hjälpa andra. Och se så fort behovet ligger i dem själva så är det inte längre kärlek till medmänniskan som är drivkraften. Deras egoism kan vara svårare att se för den har sådan fin skrud!