Jag har min uppvaktande skara. Nästan varje gång jag går ut för att sjunga så är det någon där. Dessa män (och en och annan kvinna) som projicerar sina fantasier på mig och blir betuttade. En del värre än andra. Och sällan, eller snarare aldrig, är intresset ömsesidigt.
Mitt ego blir ju väldigt smickrat av deras förtjusning, men det blir aldrig mer än så. Jag vet ju att det inte är på riktigt. Jag blir nästan arg för att de bara ser mitt yttre och inte mitt inre, och irriterad över deras oförstånd och inbilskhet. Trånande blickar av främlingar bara avtänder mig, de vet ju ingenting om vem jag är. Och de flesta av dem har inte kapacitet att se det heller.
Utan att såra försöker jag avvisa deras flirtar. Ibland så fungerar det så dålig, i synnerhet om jag kommit med snälla ursäkter för att bespara deras stolthet, och inte sagt rakt ut att jag inte är och kommer aldrig att bli intresserad. När jag inser att det gått för långt och blivit tvingad att vara rak, så har det till och med hänt att vuxna män fällt tårar. Och jag känner mig som en skurk, såklart.
Men jag har inte misslett någon, gett dubbla signaler eller fört någon bakom ljuset. Det har de klarat av alldeles själva. Jag är ganska försiktig med flirtandet, just därför. Och jag har liksom aldrig varit ens lite intim mot någon på ett sådant sätt om jag inte varit intresserad.
Att känna sig vacker och få uppskattning är ju alltid trevligt men att få en hög med bevakande ögon som följer ens minsta rörelse i lokalen är inte kul. Alltför ofta känner jag mig mer eller mindre stalkad. Ibland kan det kännas väldigt jobbigt.
Jag faller för människor jag lärt känna lite grann, som jag upplever att jag får genklang i och som har lite hjärna och hjärta, själ och karisma, som lär känna mig och som besitter kapacitet att se mig och möta mig i samtalet på djupet och i skrattet. Ibland kan det ju gå fort och man känner direkt och ibland tar det längre tid. Men oavsett om det går fort eller tar tid så känner jag att ju mer jag ser av personen ju mer tycker jag om den.
Och så är jag svag för talang (men det räcker ingenstans om det andra saknas). Skalet alltså kroppen, spelar mindre roll. Välvårdad (hel och ren) och väldoftande, levande ögon och uppriktigt leende är viktigast utseendemässigt. Tycker man om någon så blir den personen vacker i ens ögon, för man ser bara till det vackra hos dem.
I internetdejtingvärlden kan man få lite kläm på en människa innan man träffar den. Men det är knepigt där med. Det finns vissa saker som t ex dofter och hormonella undermedvetna signaler, det man kallar kemi, som bara måste upplevas i ett verkligt möte som blir helt avgörande för attraktionen. Distansförhållanden eller cyberförhållanden tror jag inte på. Även om det kan vara roligt och spännande att dejta så blir det sällan bra. Det är inte omöjligt men det är svårt.
Personligen tillhör jag den skaran som inte behöver en partner för att vara lycklig, vilket gör att jag kanske kan unna mig lyxen att vara kräsen. Men hellre ensam än i ett dåligt förhållande som är byggt på skuld och rädsla att vara ensam.
Men som den gode boken säger… i min tappning… Många känner sig kallade men väldigt få är utvalda. Och de utvalda har ju inget evighetspass direkt… Utan tillfälliga visum som går ut om det inte förnyas, och dras tillbaka om de missköter sig.… De allra flesta av exen har permanent utvisning!