Hemma hos mig har jag två små hjärtan som tickar. Chleopatra (randig) och Ramses (svart). Mina fina katter, helsyskon i samma kull. De blir tolv år i år, men de har nog inte riktigt förstått det för de är i mångt och mycket som kattungar. De är mina bebisar och de är väldigt fästa vid sin mamma (mig). När jag är hemma så är de där jag är, hela tiden, minst en. Om jag går på toa (jo Förortsprinsessor går också på toa) så är de där, att försöka stänga dörren och vara ifred går inte alla då blir det klagokör och frustrerande krafts utanför, om jag sitter i vardagsrummet så är de där, om jag står i köket är de där.
De är jättefina, aldrig elaka.
De är, trots att de alltid varit tillsammans och har liknande erfarenheter, väldigt olika.
Cleopatra anser att Ramses inte kan göra någonting rätt. Om han går på lådan, så går hon efter för att krafsa över ordentligt, hans krafs duger inte. Om han äter mat, tycker hon att han slafsar. Om han är nära mig, tycker hon att det är hennes mamma och han kan dra. Jo, hon är högst irriterad på honom. Men när de var små var de bästa vänner som alltid kurade ihop sig och sov tillsammans, nu sover de i varsin säng i varsitt rum, och om de ligger i soffan så är det varsin ända. De tolererar varandra men inte mer.
I katternas värld är det alltid honan som är alfa. Hon äter först. Hon är bästa jägaren, modigast och dominerar. Men tro inte nu att Ramses är olycklig. Inte alls. Han är så nöjd. Han söker oftare än vad hon gör min bekräftelse. Han gosar med huvudet och buffar med pannan. Hon gosar och trampar. Båda vill vara nära, ha kroppskontakt. Båda kurrar mycket, han låter som en liten motorsåg och hon som en liten symaskin. Ramses är dock lite räddhågsnare än Chleopatra, båda är rädda för främlingar och livrädda för män, men Chleopatra kommer över sin rädsla och kommer och hälsar snabbare än Ramses. Ramses kommer eventuellt fram om det lugnar sig och alla sitter ner. Båda känner om jag är ledsen och kryper nära för att trösta.
Mina bebisar, så ensam och ledsen jag hade varit utan dem.
Det ända besvär de medför är när jag ska resa bort. Och om jag tar fram resväskan, alltså oj vilka svikna blickar jag får av fyra små ögon.
Jag kan inte tänka mig ett liv utan katter.
Jag fick min första katt när jag var sju år. Bambam, (nedan) en extremt vacker Burma, som klassades som lila, och vann därför flera utställningar, då hans päls glänste syrenlila i solen. Han blev min bästa vän. Han var så snäll och lät mig hållas när jag klädde honom i dockkläder och körde runt honom i dockvagnen. Han var inte överförtjust men lät det va. Han älskade dockvagnen och om man flyttade på den så den gnisslade kom han springande och hoppade upp i den. Han lät mig somna tryggt till hans kurr varje kväll. Han dog alldeles för tidigt. Han hade visst bara en njure och den gav upp när han var sju år, och jag fjorton. Jag sörjde honom oerhört!
Min andra kisse Cesar, (nedan) fick jag på min artonårsdag. Han var så fin! Han flyttade med mig hemifrån, och senare till andra sidan stan. Han fanns där och tröstade mig under mina många ensamma nätter när jag var gravid. När jag kom hem med Victoria min nyfödda unge utnämnde han sig snabbt till hennes beskyddare. Han lämnade knappt hennes sida.
När hon började på dagis följde han med ända till dagis varje morgon, och ofta stannade han där och bevakade henne på avstånd hela förmiddagen. Han gick bort, också av njursjukdom, när han var nio år. Victoria var bara tre år och än i dag, 18 år senare. Pratar hon om Cesar då och då. Vi sörjde honom oerhört när han dog!
Alla mina katter har varit snälla och pålitliga.
När jag var runt 15 år hade vi hand om grannens katt, Lukas, då hand ägare vårdades inneliggande på sjukhus. Han var också go, men kunde ibland plötsligt bli hårdhänt
Tror att precis som med barn så blir katter så som de bemöts. Lugn, kärlek och tålamod ger trygga pålitliga katter.
Mina kissar som är räddhågsna föddes in i en mycket stimmig miljö, med en hetsig man i familjen som ofta gapade och skrek, stor otämd hund som hoppade och levde om, höns som flaxade på gården. Därför är de försiktiga och rädda för män, Men så trygga med mig och min dotter.