Här i vårt vackra land är barnarbete sedan länge förbjudet.
Men det är svårare att förbjuda psykiska arbetsbeskrivningar barn får i form av förväntan från sina föräldrar.
När jag själv var barn hade jag en arbetsbeskrivning:
Det var mitt jobb att bekräfta vilka goda människor mina föräldrar var och göra mina föräldrar lyckliga!
Denna, för ett barn, helt omöjliga uppgift, vägde tungt på mina axlar. Min mammas ständiga vredesutbrott och min pappas supande var ju ett evigt kvitto på att jag misslyckats med min uppgift att göra dem lyckliga.
Detta då jag, som alla andra barn, var liten, klänslomässigt omogen och hade egna behov. Så som ett barn ska. Och då genom att vara ett vanligt jobbigt barn som naturligtvis inte alls uppförde mig eller ville det mamma önskade, fick min mamma ständiga vredesutbrott (av allvarligare art) för hon upplevde att jag gav henne ett kvitto på att hon inte dög. Precis tvärtemot det kvittot av hur underbar god person hon var, som hon ville ha, vilket födde starka känslomässiga reaktioner. Och
pappa söp för att slippa se vad jag var utsatt för. (Det är min tolkning).
Jag minns att jag som ung tonåring tog avstånd från deras arbetsbeskrivning. Men jag hade ju intellektuellt förstått att det var så det var. Många kommer inte dit. De går genom hela sina liv och känner sig dåliga som misslyckats göra sina föräldrar lyckliga.
Tyvärr är det många vars självkänsla helt är trasad på grund av föräldrarnas arbetsbeskrivning.