Du håller säkert med om påståendet att föräldrar har ansvar för sina barn, och barn har inte ansvar för sina föräldrar.
Tyvärr är det inte ovanligt att föräldrar efter skilsmässan har massiva skuldkänslor för att de misslyckats ge barnen den där bullerbyuppväxten med kärnfamiljen som de önskade att ge.
Utöver att föräldrarna har sina egna brustna drömmar och ett eget inre dömande barn, så har de sina avkommors besvikelse (inbillad eller verklig) att leva med. Inte lätt! Ofta blir barnen kanske lite bortskämda. Ja man tenderar lätt att göra
sitt yttersta för att kompensera sina barn.
Som jag själv gjort. Jag har gett förmycket julklappar och födelsedagspresenter, för jag försökte kompensera och ville inte att hon skulle sakna nått. Så jag handlade saker i massor, berg av presenter, och satte mig själv i skuld, vilket ledde till många års dålig ekonomi. Någonstans visste ju min dotter att vi inte hade råd med allt det där, och det blev en sorts bitter eftersmak av julen eller födelsedagen. Och säkert skuldkänslor. Även om jag alltid varit extremt tydlig med att det är jag som är vuxen, mina misstag eller tillkortakommanden är alltid mina och mitt ansvar, aldrig hennes.
Men under skuldkänslans börda är det många föräldrar som i sin absoluta välmening på grund av de egna skuldkänslorna begår stora misstag.
Makt och ansvar går alltid hand i hand. Den som har makten över något får samtidigt ansvaret över det.
När man är barn så mår man inte bra av att få för mycket makt. För blir det inte bra, så blir det barnets fel. Det föder i sin tur skuldkänslor och förebråelse som barn inte borde behöva bära. För skulden ger i sin tur dålig
självkänsla.
Eftersom detta är komplexa saker kan det också vara svårt att verbalisera detta, i synnerhet för barn.
Föräldrar som av skuldkänslor ger upp hela eller delar av sin vuxenmakt till sina barn, gör barnen en stor björntjänst. I synnerhet om det rör förälderns egna lycka, I de fall man lägger över makten över den egna lyckan på barnet,
blir barnet också ansvarig för förälderns lycka och får starka skuldkänslor om föräldern inte är lycklig.
Det är många föräldrar som tror att de kan dölja sina känslor för sina barn, men tror man det så har man inte så höga tankar om barnen. Barn är inte dumma i huvudet! De är ju ofta mer perceptiva än vuxna. Och även om de inte kan sätta ord på
det så känner de av och ser rakt igenom förälderns mask av lycka. Det kan dessutom vara extra förvirrande för ett barn om föräldern säger och agerar på ett sätt men barnet känner in det motsatta. Det kan medföra att barnet får svårt att
lita på sig själv och sin egen intuition.
Livet går vidare och så träffar en del en ny potentiell partner. Barnen som oftast vill se en försoning mellan föräldrarna, kan ta makt över förälderns livsvillkor, genom att protestera, avsky, vägra eller förbjuda
föräldern att träffa någon ny, om det är det föräldern vill.
Om föräldern i det läget, på grund av sin skuldkänsla, ger vika för barnen och låter dem få diktera villkoren så ger föräldern ansvaret för sin lycka till barnen och det är aldrig bra. För då blir det barnens fel om föräldern är ensam och
olycklig, eller inte kan förena sina olika delar av livet. Att misslyckas med att ansvaret som makten över förälderns lycka ger, föder en låg självkänsla. Det är inte juste mot ett barn!
Den andra dimensionen av detta senario är att föräldern kan komma att få avisioner mot sina barn, som förnekat dem lycka. Dessa känslor är förbjudna hos de flesta föräldrar och blir ofta undertrycka men sipprar ut på olika omedvetna sätt
som exempelvis hån, kritik eller något annat. Det är inte rättvist emot varken förälder eller barn.
Personligen var jag försiktig med nya män och min dotter. Hon har i princip bara fått lära känna mannen som jag faktiskt gifte mig med. Jag tänker att man ska inte blanda in barnen för än man känner att man vill satsa och bygga en framtid med
den nya partnern.
Min vackra kompis Lisa som var ensamstående mamma till en liten pojke, hade under många år nya pojkvänner en gång i kvartalet. Typ. Och hennes son fick ständigt se mamma kyssa en ny främling. Jag tror inte det var så sunt.
Men jag är säker på att man som vuxen och förälder ska vara den som skapar villkoren för sina barn, inte tvärt om.
Jag vet också att barn gör som föräldrarna gör, inte som föräldrarna säger. Och som förälder är man det primära föredömet. Om jag tar ansvar för mig själv och ser till att vara lycklig, så ger jag samtidigt mina barn mandat att själva, som vuxna,
vara ansvarstagande och lyckliga.
Om jag t ex stannar i ett dåligt förhållande med en våldsverkare. Så visar jag mina barn att det är så en kvinna ska behandlas. Och talar så om för dem att de är värda det samma. Detta gäller både i det lilla och i det extrema.
Omständigheter förändras och livet går vidare. Alla är ju värda att få vara lyckliga. Och alla barn förtjänar en glad och lycklig mamma och pappa, inte en olycklig mamma eller pappa. Och jag tror att på djupet vill alla barn att
både deras mamma och deras pappa ska vara lyckliga oavsett hur den lyckan ser ut. Även om de helst önskar att deras föräldrar gjorde varandra lyckliga.
Livet är för kort för att slösas bort. Alla möjligheter till kärlek måste tas tillvara! Speciellt i min ålder - snart femtio.... Det är så sällan jag träffar någon intressant överhuvudtaget. Du kanske träffar potentiella partners
varje dag i veckan. Vad vet jag.
Men jag vet att den som är vuxen ska vara det, och den som är barn ska få vara barn! Så resonerar jag.