Jag promenerade för en tid sedan med min vännina som är psykolog (och har även doktorerat). Vi pratade om de fördelar och eventuella svårigheter nya relationer kan medföra när man som jag lider av depressiva besvär. Jag funderade på om det är bra eller inte. Utifrån det samtalet väcktes tankarna till detta inlägg.
Alla människor gynnas av goda kärleksrelationer.
Men för de individer som lider av depressioner i olika former kan en god relation (tillsammans med korrekt medicinsk behandling) vara en språngbräda till psykisk hälsa och välmående.
Även om det är svårare att starta ett förhållande när man inte mår riktigt bra och normala krav kan kännas övermäktiga Och reaktioner bli överdrivna på grund av ökad känslighet. Och det kan vara svårare än vanligt att överkomma sina rädslor och osäkerheter. Och ännu svårare kanske att tillåta sig känna kärlek och ta emot den.
Men om man inte är helt under isen så att man inte kan fungera alls, så kan en kärleksrelation bli något utöver det vanliga.
- Om man inte mår bra kan man lätt hamna i ett mönster som blir isolerande. Isolering kan upplevas som befriande men är väldigt farlig för individen som lätt börjar tjata sitt mantra av självförakt och depressiva tankar om och om i huvudet och spär på känslor av ensamhet och utanförskap. Isolering leder därför snabbt till försämring. En kärleksrelation bryter isoleringen.
- Av sexuell intimitet och närhet utlöses olika endorfiner som främjar välmående, i synnerhet oxytocin, även kallar bindningshormonet. Oxytocin är substansen som minskar såväl rädsla, aggressivitet, stress, ångest och smärta. Det är avslappnande och stärker relationer älskande emellan. Dessutom förbättrar det immunförsvaret, blodcirkulationen, blodtrycket, sömnen, andningen, näringsupptaget och sårläkning och den minskar smärtkänsligheten, Ja, det är rena mirakelämnet som skapas i våra kroppar i samband med sexuell njutning och beröring.
- En god relation medför stabilitet och trygghet, vilket är en förutsättning för läkning.
- En partner kan också vara ett socialt och psykologiskt stöd. Vilket är en känd copingstrategi.
- En god relation medför stabilitet i dygnsrytm och rutiner, vilket ofta kan vara svårt att hålla själv.
- En relation medför att man hittar på saker tillsammmans, att man kommer iväg på lustfyllda aktiviteter. Kanske t o m ser fram emot saker. Så att dela omvärldsupplevelser blir en beteendeaktivering.
- Genom att planera saker, vilket man gör ganska tidigt i relationen, både i närtid och i framtid, medför att man blickar framåt. Det föder framtidstro och positiv förväntan, lust och längtan och hjälper oss att släppa taget om det gamla.
- En relation medför samtal och spegling. Bemöts man med respekt och förståelse känner man sig sedd. Att känna sig sedd är ett basbehov och står i motsats till den känsla av att vara ensam, osedd och oförstådd som den deprimerade ofta har.
- I och med oxytocinutsöndringen som sker i en sexuell lustfylld akt men också bara det att man sover nära någon man tycker om och känner sig trygg med, blir sömnen både djupare och av högre kvalité. Vilket ger i sin tur ger mer energi och bättre ork att stå emot sina mörka tankar. Sömn är avgörande för psykisk hälsa!
Sex och kärlek är alltså riktigt starka skyddsfaktorer. Men det är mer än så.
Livslängden påverkas generellt också av kärleksrelationer, eller bristen där av. Forskning på populationen, som jag tog del av när jag läste sociologi, visar att genomsnittlig livslängd minskar enligt:
* Ensamstående mödrar (som har barnen mestadels av tiden) dör allra först - till skillnad från dito ensamstående fäder som inte drabbas lika hårt av sitt ensamstående tillstånd gällande livslängd. (Troligen på grund av faktorer som inkomst, socialt stöd, anseende och makt). Ensamstående mödrar dör t o m före mödrar som stannat i olyckliga äktenskap med social misär av olika slag.
* Sedan förkortas livet för de ensamstående utan barn, här var skillnaden mellan kvinnor och män mindre än för de ensamstående med barn. Men den gruppen överlever kvinnor med barn i olyckliga äktenskap.
* Längst lever, inte helt oväntat de gifta/sammanboende kvinnorna med barn, i goda relationer utan social misär, och näst längst deras män.
Nu minns jag inte exakt hur många år det skilde grupperna emellan.
Så för oss alla gäller det att vi gynnas i livslängd om vi har en kärleksrelation, en livspartner.
Ja, va fint då! Frågor på det?
Nu är det "bara" att få till det då! Ingen press! 😂 Lättare sagt än gjort kanske men man får väl hoppas. Hur svårt kan det va, liksom?
Kanske en dag. Kanske snart, kanske senare. Vem vet?!
