Jag ser ingen poäng i att "skylta" med mina mindre smickrande sidor i vardagligt samtal. Det betyder dock inte att de inte finns där eller att jag inte är medveten om dem. Och i en relation är det viktigt att man är autentisk så man inte säljer
in en projektion av sig själv, den man vill vara....
Är det komiskt - som det kan bli ibland, så berättar jag gärna och skrattar åt dråpligheten.
Men är det jobbigt eller känsligt, så berättar jag bara om det när det finns behov.
Därför blir det så att jag talar oftast väl om mig själv. Och jag vet att en del här i Jante-land hoppar till då. Men vad de inte förstår är att jag reagerar ännu starkare när folk talar nedsättande om sig själva. Jag får ont i hjärtat
då.
Och själv är jag smärtsamt medveten om mina svaga sidor. Men med åren så har jag jobbat med dem så de har mindre och mindre utrymme i mitt liv och inte påverkar mitt liv så mycket. Vissa saker är svårare att fixa och ändra men jag jobbar
på det.
En av mina ex sa en gång ungefär så här" jag vet att det inte är bra, men sån är jag" och ett annat tillfälle sa han "jag försöker bara vara ärlig med vem jag är". Och just i dessa fall var det faktiskt något som han lätt kunde ha
valt att göra annorlunda. Men han ville inte. Själv skulle jag skämmas att göra så, välja att göra något fel när jag hade insikt och förmåga att välja något rätt...
En av mina största svagheter, som är hyfsat ofta nämnd här i bloggen är mitt otroligt dåliga mästrande av det romantiska "spelet". Detta kan många i min närhet vittna om!
Jag är för tok för dålig på att dölja mina känslor (de liksom bara sipprar ut) hålla masken, spela svår och stå emot. Det bara går inte, trots att jag verkligen försöker.
Jag är sämst på sånt där!
En annan stor svaghet är att jag ofta har försenade emotionella reaktioner om det handlar om mig. Om min partner säger eller gör något som sårar mig så är det sannolikt att jag inte reagerar på det med ens, och säger ifrån. Utan det tar
lite tid, innan jag förstått vad som hänt, hur sårad jag blev och att jag ska säga ifrån. Så jag kan komma ett par dagar senare med händelsen till min partner och berätta om hur det kändes. Vilket naturligtvis ställer till det.
Men detta är svårt att fixa, jag har ju växt upp med detta som en försvarsmekanism. Inte känna. Inte ta hänsyn till mig själv och mina känslor osv. Och att lära sig lyssna på sina egna känslor - även de som är obekväma - tar tid. Nu känner jag
dem, men med en viss eftersläpning.
Ytterligare en svaghet är att jag tenderar att välja partners som är otillgänglig på något sätt, emotionellt eller situationsmässigt. Men oftast så märks det ju inte för än det är för sent och mitt hjärta har valt. Och hur man jobbar på
det vet jag inte, annat än att försöka jobba med sina egna mönster.
Jag tycker iallafall att mina goda och starka sidor långt överväger mina sämre och svaga sidor.
Läs gärna resonemanget i inlägget ödmjukhet.
Hoppas att du tycker det samma, om både dig själv och mig!