Vi har alla våra mönster, beteenden och situationer som vi upprepar mer eller mindre automatiskt och medvetet. Det sägs att vi upprepar våra misstag tills vi lärt oss av dem. Kanske är det så eller kanske är det bara så att vi upprepar våra mönster tills vi vågar vara modiga nog att trotsa våra rädslor genom att göra och välja annorlunda.
Det är ju också så att de situationer och tillstånd som är bekant för oss, oavsett hur svåra missförhållanden som råder i det bekanta, är något vi känner igen och vet att vi överlever i, varpå de känns hemma, det är våra komfortzoner, fast de för den sakens skull inte behöver vara bekväma alls. Är man uppvuxen i en viss sorts missförhållande och kaos så blir just det missförhållandet och kaoset normalt och ens personliga komfortzon.
En sak som jag ofta har tänkt på är att vi alla ofta verkar välja samma person, i olika skepnader, om och om igen, för att återskapa samma relation, om och om igen. I hopp om ett annat utfall? (Vilket är definitionen av idioti). Och inte allt för sällan är den personen en spegling av den ena egna föräldern, och den relationen en återupprepning av ens eget personliga och normaliserade kaos.
Eftersom ingen människa är perfekt och felfri är inte heller någon förälder det. Därför kan vi bara konstatera att 100 % av oss kommer ut ur barndomen med sår, ingen undslipper. Men de kan naturligtvis vara olika stora och ärra oss olika och skapa olika svårigheter. Och har man inte läkt ordentligt så blir det bara repriser av barndomens eländen i vuxenlivet. Ett trauma är svåra situationer man gått igenom som man inte haft verktyg att hantera och där man fruktat för sin överlevnad. Det är antingen saker som hänt, som inte borde ha hänt, vilka skapar skeva historier om oss själva som vi bär med oss. Exempelvis ett barn som får höra att det är värdelöst, och tror så om sig själv och prioriterar och värderar andra människor och deras behov över sig själv och sina egna behov. Eller så är det saker som inte har hänt, som borde ha hänt, vilka skapar omötta och undertryckta eller överkompenserade behov som vi bär med oss. Exempelvis föräldrar som inte mötte sitt barns emotionella behov, vilket medför att barnet tror att det är fel på både behovet och sig själv. Och behovet förblir omlott.
I en sårmaterelation upprepar vi våra oläkta sår och trauman gång på gång. När vi möter en sårmate känner vi en familjär tillhörighet, då våra inre sår och mönster matchar. Det upplevs som mycket bekant och initialt ganska så trivsamt. Det kan vara både förälskelse och åtrå, men det är inte kärlek - utan kopplingen består av osunda anknytningar som håller de inre såren öppna och vidgar dem.
En sårmate är alltså en partner som sårar oss på samma sätt som en förälder sårat oss. Några exempel på sårmaterelationer kan vara ett barn vars känslor ignorerats av den primära föräldern och när barnet sedan blir vuxet träffar den en partner som på samma sätt ignorerar dennes känslor. En flicka som bevittnade sin moders konstanta misshandel under sin uppväxt och som vuxen sedan väljer en man som gör det samma mot henne. Eller en dotter vars far var notoriskt otrogen som senare väljer en man som gör det samma mot henne. Eller en son som bevittnade hur fadern bedrog modern och senare gör samma sak emot sina egna partners. Eller en son som under hela uppväxten fick kämpa för att få sin förälders affektion och godkännande, och som vuxen väljer en kvinna vars affektion och godkännande han måste kämpa för. Ett barn vars föräldrar hånade och gjorde narr av barnet eller varandra, som sedan väljer en partner som hånar den alternativt blir en person som hånar och gör narr av sin partner. Eller en son som tagit stort ansvar för sin svaga mor och som vuxen väljer en svag kvinna som han fortsätter att ta ansvar för. Eller ett barn som fått ta hand om sina missbrukande eller psykiskt sjuka föräldrar och sedan själv väljer en missbrukare eller en psykiskt sjuk partner.
Anledningen till denna upprepning är dels att det är så bekant och tillhör ens komfortzon och dels att man fortsätter att hoppas på ett bättre förflutet. Att traumat denna gång ska få en annan lösning. Majoriteten av alla relationer handlar om en upprepning av våra invanda mönster - som håller oss oläkta och omogna, och gör oss otillfredsställda och ännu mer sårade.
Den som har växt upp i ett hyfsat lungt och tryggt sammanhang, blir ofta personer som inte reflekterar så mycket kring sig själva och sina relationer. Deras upprepningar blir oftast relationer definierade av ordet lagom. Liv med ordinära upplevelser, lagom mängd känslor vilket får båda parter att känna att de har kontroll över situationen, ett lagom fjösigt sexliv, lagom jobbiga (icke utmanande) krav där man är lite lagom sedd och så småningom (hyfsat snart) blir relationen ganska ointressant men bekväm och övergår till gemensamt projekt av inte alltför sällan familj och hushåll, med skilsmässan ständigt dinglande framför sig, oftast initierad av den som är mest less och uttråkad. I de fall denna sortens relation blir livslång mer eller mindre förtvinar den inre människan och fokus hamnar på det yttre livet. De lever livet bredvid varandra. Men det är inte heller ovanligt att en eller båda parter börjar hämnas på varandra - då den andre faktiskt hindrar en att vara i den sorts relation som vi alla någonstans längtar efter och omedvetet vet att vi är skapta för. Hämnden är inte så sällan den passivt aggressiva tystnaden och eller otrohet.
För en del människor är dock dessa sårmaterelationer allt de kan föreställa sig en relation bestå av och de nöjer sig med den och står ut med den andra personen och stannar i relationen. Kanske är de (o)lyckligt ovetande.
En sådan relation är jag synnerligen ointresserad av. Och har jag funnit mig i en sådan, har jag lämnat den ganska omgående. För jag vet att en relation kan vara så mycket mer och så mycket bättre!
Läs gärna mitt inlägg om soulmates.