Särbegåvade barn
Ett särbegåvat barn är intelligentare än de allra flesta. De är dock inte samma sak som högpresterande barn, vilka är drivna av att prestera och få goda betyg. Särbegåvning är en sammanfattande beskrivning av personens förmåga till inlärning – alltså inte vad barnet kan utan dess förmåga att lära sig inom ett eller flera ämnen samt att kreativt och konstruktivt använda sina kunskaper och erfarenheter i olika sammanhang.
Det särbegåvade barnet en intelligenskvot över 130. Men det är som sagt en intelligenskvot och ett barn kan uppmäta extremvärden på vissa deltester och kanske desto sämre på andra. Fem procent av eleverna kan räknas som särskilt begåvade. De behöver många gånger andra utmaningar än sina klasskamrater. De utmärker sig genom att tänka och resonera abstrakt, vara extremt nyfikna och visa en nästan omåttlig lust på att lära sig nytt, att förstå sin omvärld.
De särskilt begåvade eleverna behöver få stora utmaningar utifrån sina styrkor. De behöver lära och diskutera på sin egen nivå, mötas med respekt, förståelse och acceptans utifrån sina förutsättningar och behov samt möta andra barn som är särbegåvade som de kan umgås med och lära sig av. Men det är inte alltid lätt att identifiera en särskilt begåvad elev eftersom det händer att de underpresterar i skolan, för att de har tappat intresset helt.
De har alltså otroligt lätt att lära och har därför väldigt enkelt för sig i skolan, gör sällan sina läxor men klarar sig bra ändå. När barnet får arbeta i sin takt och med det område begåvningen ligger är det högaktivt. Det särbegåvade barnet har ett behov av att förstå syftet med att lära sig något specifikt och ifrågasätter mer än andra barn. Om de inte ser att det som tas upp i klassrummet är användbart kommer de inte lära sig det. Det särbegåvade barnet kan vara barnet som ofta räcker upp handen i klassrummet, är snabba med rätta svaret och ställer frågor till läraren som läraren ibland inte kan besvara, vilket naturligtvis föder irritation hos både barnet, klasskamrater och lärare och inte sällan avision hos läraren om barnets förmåga till att förstå, analysera, se samband, se lösningar och mönster som övergår lärarens egen förmåga. Men det särbegåvade barnet är ännu oftare det barn som inte lyssnar, inte visar intresse, sitter i sin egen värld av fantasier och uttrycker frustration. Detta då barnet är synnerligen ostimulerat. Tyvärr är det ofta så att det särbegåvade barnet får en diagnos som t ex ADHD eller Aspergers syndrom och ofta medicineras barnet helt i onödan. Det allra vanligaste är tyvärr att de går ut skolan med medelmåttiga betyg. Inte för att de inte klarar av skolan utan för att skolan är ostimulerande och tråkig.
De särbegåvade barn som kommer ifrån ekonomiskt starka hushåll med högutbildade föräldrar finner ofta stimulans utanför skolan genom aktiviteter på fritiden. Men de elever som kommer från dysfunktionella familjer med sociala problem, eller ekonomiskt svaga hem, har naturligtvis inte samma förutsättningar.
I Sverige har vi gått från att vara ett land med stor industriell produktion till att bli ett land med en stor teknisk och avancerad produktion. Många arbetsgivare har så svårt att fylla sina lediga tjänster på grund av att den rätta kunskapen inte finns, så de måste vända sig utanför rikets gränser för att hitta personal. Det är dock ingen brist på särbegåvade individer i Sverige, det är en brist på särbegåvade individer som har fått stimulans och kunna utvecklas. Om vi tar tillvara på all talang som finns i Sverige skulle det alltså också ge en stor samhällsnytta.
Vi har redan en särskola som är till för de elever som har ett förståndshandikapp och behöver särskilt stöd. Och det finns resurspersonal på både förskolor och skolor för elever med särskilda behov av stöd som barn med funktionsvarianter. Detta är i sin rätt.
År 2010 förtydligades skollagen och där står nu att elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling. Denna lag har visat sig tandlös i många skolor, både på grund av lärarnas bristande kunskap att identifiera ett särbegåvat barn och att stimulera barnet, men också på grund av bristande monetära medel. Det vill säga extra anslag för särbegåvade elever. Det får inte finnas socioekonomiska betingelser bakom definitionen för vem som ska ha rätt till ett specialpedagogiskt program för särbegåvade.
I många länder har de haft förordningar om särbegåvades skolgång behov av specialundervisning i läroplanen med särskilda skolor för särbegåvade och eller speciella program i läroplanen för särbegåvade väldigt länge då samhällsnyttan av att ta tillvara dessa begåvningar är så stor. Kanada hade detta redan år 1914, USA utvecklade sin läroplan på 70-talet, Storbritannien 1989, Tyskland 1985 men även fattigare länder som Nigeria gjorde en särbegåvningsplan 1977 och Brasilien 1971. Det är således dags att Sverige skärper skollagen kring särbegåvade elever och inför skolor för särbegåvade.
Jag föreslår därför att Skollagen ska skärpas avseende särbegåvade elever, att pedagoger ska få utbildning i hur de ska identifiera särbegåvade barn, att särskilda skolor ska inrättas för de särbegåvade eleverna, a tt särskilda klasser eller grupper för särbegåvade ska införas i alla skolor som ligger långt ifrån storstäderna att pendling inte är rimlig och barnen därför inte kan gå i särbegåvades skola.