Att bli så där förälskad så det pirrar i magen och tankarna kretsar kring någon hela tiden är ju härligt. Men allra oftast är det en fråga om rena fantasier, en enhörning. I synnerhet när vi kommit upp i medelåldern och det har hunnit rinna en del vatten under broarna. Låt mig förklara.
När vi träffar någon ny person, som vi inte känner sedan tidigare, så träffar vi först och främst de sidor av personen som personen vill visa upp. Alltså personens representiva jag.
Vi är dessutom alla mästare på att göra omedvetna associativa tolkningar. Det innebär att vi tolkar allt som personen gör, säger, uttrycker med kroppsspråk osv med våra egna innebörder då vi associerar till våra tidigare erfarenheter men det medför också att vi projecerar innebörd, tankar, motiv, känslor på personen som kanske inte alls har med den personen att göra. Utöver detta tittar vi också på personen med våra skräddarsydda linser som gör att vi ser det vi vill och önskar. Då personen för oss är ny och okänd finns oändliga möjligheter att i vår inre bild klä personen i våra egna önskningar och ju mer så ju attraktivare vi upplever personen.
Men det är knepigare ändå. Det är också så att när vi träffar någon ny har vi möjlighet att damma av bilden av den person vi vill vara, vårt aspirativa jag.
Människor vi redan känner har vi redan blivit vårt autentiska jag med, ju mer så desto bättre man känner varandra.
Men när någon ser på oss med nya ögon försöker vi dels visa upp vårt representiva jag, och dels visa upp den vi vill vara, vårt aspirativa jag.
Allt detta leder till orealistiska förväntningar på personen, oss själva och förhållandet.
Och med dessa saker, bådas representiva jag, bådas aspirativa jag, och bådas projektioner och associativa tolkningar, så är det inte så konstigt att förälskelserna klingar av väldigt snabbt och vi känner oss besvikna på både den person vi upptäckte inte alls var som vi trodde och inte minst på oss själva. Och precis därför är det så många som blir upp över öronen tokförälskade var och varannan månad.
Utöver att vi måste överkomma alla våra psykologiska fällor med representativa jag, asprirativa jag och projektioner, behöver vi därutöver ha mod att klara av att bygga förtroende, sårbarhet och tillit, både ge och ta emot, sätta gränser och våga uttrycka våra behov, tillåta oss att bli sedda och våga se vår partner. I alla fall om vi vill ha en verklig, djup, sann, stark och innerlig kärleksrelation. För om vi inte gör detta, vem är det då din partner blir förälskad i, och vem är det egentligen du själv blivit förtjust i, om inte en hägring, en illusion, en fantasi eller just en enhörning?
Har vi inte verkligen jobbat med oss själva så är det oftast så att det bagage vi har (som blivit allt större och tyngre med åren) ställer sig som skyddande murar runtom oss, och det blir allt svårare med äkthet, tillit och sårbarhet.
Den enda fördelen för de som fortfarande går runt med skygglappar över ögonen och vägrar tänka introspektivt är att de kanske inte heller ställer så höga krav på en relation. De vill mest bara ha någon att leva bredvid, inte med. Så de brukar inte ha så stora problem att finna någon annan med liknande skygglappar.... Så levde de lyckliga i alla sina dagar - tror de - för att de inte har förstånd till att inse vidden av vad en relation kan var och vad de missar. Men kärlek handlar naturligtvis om något helt annat än att vi står ut med människan brevid oss.
När man är ung och börjar sin resa i romantiska relationer så är det enklare, för den vi faktiskt är - vårt autentiska jag - har ännu inte fixerats, och den vi aspirerar att bli är lite okänd för oss själva, vilket gör oss formbara. Då kan man mer eller mindre forma varandra och sig själv efter den andra utan att göra större avkall på vem man är och vad man önskar.
Utöver det ovan beskrivna så blir man mer och mer satt i sina egna rutiner och sätt ju äldre man är, så det medför också en viss svårighet att anpassa om sig till någon annan. I synnerhet om det finns ett motstånd att ifrågasätta de egna värderingarna och prioriteringarna.
Men om vi däremot kommit till större självkännedom, mod att visa upp vem vi faktiskt är (inte bara vem vi önskar vara) och förståelse av hur psyket fungerar och har en vilja att anpassa, kompromissa och växa, så finns det absolut möjligheter att vi väljer klokt.
Men lättast är det ändå att satsa på någon man känner sedan länge, som man redan är autentisk med - då finns det stora möjligheter att gå in i en relation utan de psykologiska fällorna.
Sen kan man naturligt vis ha bara ren och skär tur också - ej att förakta!
Vad tänker du om detta?